Då gick topplocket på Fredrik Johansson

Håkans Hörna Högern verkar inte längre förstå det civila samhället.

I Sigtuna finns en liten privat biograf, som är en intressant illustration till dagens konflikter om stödet till kulturen och det civila samhället.

Tidöpartierna drar ju ned på det offentliga stödet till det ena och andra. Och drar åt tumskruvarna på det civila samhället, det blir mindre pengar och mer kontroll. Det här sker steg för steg. Och fler ”sparpaket” lär komma.

Sverigedemokraterna betraktar civilsamhället som ett vänsterliberalt påfund, något arbetarrörelsen satt sin prägel på och därför drivit igenom offentliga stöd för.  Moderaterna vill av gammal vana alltid sänka skatter och banta staten. Så gifts två fixa politiska idéer ihop. Och Tidöpartierna levererar. Det problematiska är inte varje enskilt beslut, politiska beslut kan aldrig vara skrivna i sten. Det är omfattningen och ambitionerna, systematiken och målmedvetenheten som sticker ut.  Det är ett för Tidöpartierna centralt strategiskt projekt, som är djupt ideologiskt grundat. Därav det höga tonläget och det höga tempot.

Ska understödja mångfald

Peter Gustavsson har sammanställt vad som håller på att hända i ”Angreppet. Så urholkar Tidöregeringen vår demokrati” (Katalys/Arkiv). Och Arenagruppen gav i slutet av förra året ut ”Det krympande rummet. Hotet mot civilsamhället” (Atlas), författad av Dagens Arenas Jesper Bengtsson och statsvetaren Tuva Söderberg. Anders Lindberg skrev uppskattande på Aftonbladets ledarsida om ”Det krympande rummet” och framhöll det civila samhällets centrala roll för en vital och levande demokrati.

Då gick topplocket på Fredrik Johansson, kommunikationsrådgivare och ”senior fellow” på ”Frivärld” (som finns inom Timbrosfären) med en helsida på Svenska Dagbladets ledarsida. Han hade uppenbarligen inte läst ”Det krympande rummet” utan svarade med en bredsida mot Anders Lindberg, numera något av en favoritsport på högerkanten. De ”statsblinda” förstår inte det civila samhället.

Han kryddar detta genom att lyfta fram oegentligheter inom ABF, för att gnugga in att pengarna går till arbetarrörelsen. I verkligheten fördelas folkbildningsstödet även till organisationer med andra ideologiska utgångspunkter, det är själva poängen med stödet att det ska understödja mångfald. Det är en grundpelare i stödsystemet.

Den uppskruvade retoriken vittnar väl om det politiska läget. För borgerligheten och Tidöpartierna är detta en viktig ideologisk fråga.

Likheter med Sverige av igår

Nu hade Fredrik Johansson också ett principiellt resonemang och lyfte fram den konservative moderate ideologen Hans L Zetterberg. Som han i sin libertarianska ungdom i Fria Moderata Studentförbundet inte hade mycket till övers för. När libertarianerna blir gamla blir de en smula konservativa. Zetterberg är en borgerlig tänkare som högern regelbundet återvänder till. Han hävdade att samhället bör styras av olika logiker, som inte bör blandas ihop med varandra. Vetenskapen, politiken, ekonomin, det civila samhället och familjen fungerar på olika sätt.

Fredrik Johansson beskriver det som att ”samhällets pluralism är dess grundläggande styrka”: ”Ett starkt civilsamhälle, på riktigt oberoende forskningsinstitutioner, en fri ekonomi, oberoende medier. Ett fritt kulturskapande och så vidare utgör balanserande och kontrollerande mekanismer, framför allt på den politiska makten”.

Men Hans Zetterberg blickade alltid tillbaka till Sverige före demokratin och välfärdsstaten. Det var då den nya borgerligheten byggde stadshotell och grundade teatrar och museer. Skatterna var låga och det fanns mycket privata pengar. Det fanns i Zetterbergs värld ett mått av nostalgi över världen av i går såsom den framstod i ett borgerligt ljus.

Sverige i dag har vissa likheter med Sverige av i går. De ökade ekonomiska klyftorna och ansamlingen av rikedom i toppen påminner om Sverige runt sekelskiftet år 1900. Det offentliga åtagandet har minskat och skatterna sänkts. På högerkanten är staten alltid ett hot och ett problem, aldrig den privata maktkoncentrationen. Och när det offentligas budgetramar krymps har också utrymmet för privat sponsring och välgörenhet ökat. Arenaboomen har kommit med idrottsarenor som får namn av privata företag. Under senare tid har flera helt privatfinansierade konstmuseer öppnat sina dörrar.

Nollsummespel

Zetterbergs perspektiv var att det civila samhället blir starkt om staten och politiken håller sig på mattan. Av vilket följde att även det omvända gäller. Det civila samhället försvagas om politiken och staten blir starka. Detta är högerns grundläggande politiska instinkt. Relationen mellan det civila samhället och det offentliga är ett nollsummespel.

Det finns goda skäl att ifrågasätta den bilden av hur det där sambandet funkar i praktiken. I själva verket garanterar ju det offentliga, inte minst genom ekonomiska bidrag, den demokratiska pluralismen och upprätthåller ett demokratiskt nätverk, i kombination med privata aktörer och företag. Den svenska modellen har byggt på en stark stat och ett starkt civilt samhälle, och en politik som befrämjat produktivkrafternas utveckling. Det offentliga har gett ekonomiskt stöd till den demokratiska infrastrukturen, och det inleddes tidigt, vilket möjliggjorde att bygdegårdar, Folkets Hus och andra samlingslokaler kunde utvecklas, byggas och överleva. Strängt taget var den typen av stöd principiellt fel om man ska vara strikt borgerlig. Om de inte sponsras av privata aktörer förstås.

Vi kanske behöver ett lite större historiskt perspektiv på det civila samhället och på de svenska folkrörelserna. 1946 presenterade ABF:s kulturkommitté boken ”Våra folkrörelser. En läsebok”, utgiven på Kooperativa förbundets bokförlag. Den hade en bred definition av folkrörelser: ekonomiska folkrörelser (på arbetsmarknaden, i jordbruket, i form av konsumentkooperation, bostadsrätter och hyresgästföreningen), ideella folkrörelser (nykterhetsrörelsen, frikyrkorna, folkbildningen och ungdomsrörelser), politiska partier, kvinnorörelser och idrottsrörelsen. Boken och uppräkningen ger en bild av hur breda och omfattande de svenska folkrörelserna var, det vi i dag snarare kallar för det civila samhället. Men då talades om folkrörelserna. Sverige var ett land där en mycket stor andel av befolkningen var organiserade och aktiva i en förening, ofta i flera samtidigt. De här folkrörelserna var också ett demokratiskt nätverk, där många praktiserade demokrati och lärde sig samarbeta. Det var aldrig några problem att rekrytera personer med folkrörelsebakgrund, för de var många och väl skolade. Generationer av politiker har gått den vägen.

Frodas i en demokrati

Harald Elldin var politiker och folkbildare, länge chef för KF:s studieavdelning och långvarig rektor på Vår Gård. I sitt inledande kapitel i ”Våra folkrörelser” skriver Harald Elldin att det brukade talas om en ”verklig folkrörelse” och de ”stora folkrörelserna”. Ordet folkrörelse är ett ord som är ”ganska mycket använt och i synnerhet under det sista årtiondet. Slår man upp en bok från t. ex. 1700-talet eller 1800-talets början och mitt, skall man sällan eller aldrig finna ordet folkrörelse där. Det måste således ha blivit mera använt med åren, och det måste finnas någon orsak därtill.”

Svaret var att folkrörelserna inte är gamla, skriver Elldin, de tillkom i slutet av 1800-talet och utvecklades framför allt mellan det första och andra världskriget: ”Det hänger samman med att det måste finns en särskild samhällsform för att folkrörelserna skall kunna utvecklas och bli stora och omfattande.”
Folkrörelser, ja de frodas i en demokrati: ”I Hitlers Tyskland kunde inga fria folkrörelser växa upp. Det kunde inte heller ske under våra enväldiga kungars tid i Sverige, ja knappast senare heller, förrän det demokratiska samhället var fullt genomfört.”
De klassiska folkrörelserna finns till stora delar fortfarande kvar. De satte sin prägel också på efterkrigstiden, även om kraften successivt klingade av. Arbetlivet förändrades. Välfärdssamhället utvecklades. Familjerelationerna reformerades. När vi kommer fram till slutet av 1900-talet ser läget lite annorlunda ut. Tiden blev knappare och kostnaderna ökade. På vissa områden fyllde det offentliga på ekonomiskt. På 70-talet initierade det socialdemokratiska ungdomsförbundet en folkrörelsekampanj för att vitalisera de gamla organisationerna. Det fanns också en kritik mot att den offentliga sektorn tagit över en del verksamheter som tidigare organiserades och drevs av folkrörelserna.

Den banade också väg för en diskussion om den lokala demokratin. Kommunsammanslagningen och centraliseringen hade inneburit att antalet politiskt förtroendevalda hade minskat.

Kanske bottnade allt detta också i ett annat slags nostalgi, en föreställd eller möjligen reell bild av en förfluten framgångsrik folkrörelsevärld.

Skaka liv i folkrörelserna

På 1980-talet började det kommunistiska systemet krackelera. Ett civilt samhälle utmanade det totalitära systemet. Nu gör begreppet civilt samhälle entré. Men egentligen var de civila demokratiska strukturerna mycket svaga i öst, såsom de förstås är i diktaturer. Men begreppet började också användas i Sverige. Men överföringen var inte oproblematisk. Här var det som om staten och det civila samhället stod i motsättning och i konflikt med varandra. Men staten är ett annat slags organism i en demokrati.  Särskilt i det genomorganiserade Sverige. Allt detta befrämjade också ett slags nostalgi. Medan högern drömde om ett svunnet borgerligt civilt samhälle. Vänstern ville skaka liv de gamla folkrörelserna.

En annan komplex fråga rör det civila samhällets autonomi, även om det får offentligt stöd. I en artikel i Svenska idrottshistoriska föreningens tidskrift porträtterade Walter Rönnmark en politiker som var med och la grunden för det offentliga stödet till idrotten: ”Vem fan är Ulf Lönnqvist?” Han var med och la grunderna för stödsystemet ”idrott för alla”, han hade dubbla roller som politiker och aktiv förtroendevald i idrottsrörelsen. På den tiden var många politiker aktiva i folkrörelserna, som förstod föreningslivets villkor och politikens förutsättningar.

Stödsystemet lever kvar ännu 50 år senare. I porträttet lyfts principen att regeringen inte skulle styra eller leda idrott fram, ”annat än genom att fatta beslut om hur mycket pengar regeringen vill satsa på idrott och allmänna riktlinjer för vad man vill att de pengarna ska användas till”. Fördelningen av pengar skulle sedan Riksidrottsförbundet och deras olika specialförbund sköta. Detta garanterade föreningslivets autonomi och demokratiska självstyrelse, samtidigt som RF fick agera i ”myndighetens ställe”, som det hette. Den modellen har också anammats på en del andra områden, som för hur pengarna till folkbildningen och folkhögskolorna fördelas. Den har byggt på tillit och ett ömsesidigt förtroende. Något som nu verkar vara som bortblåst och ersatt av misstro. Vi går mot mer av kontroll och övervakning.

Autonomi kan urholkas

Och visst har det funnits kritiska röster mot den tidigare ordningen. I en understreckare i Svenska Dagbladet ställde idrottshistorikern Jens Ljunggren frågan: ”Är den svenska idrotten för fri?” Idrottsrörelsen har under senare år varit kritisk mot att staten ställt krav på vad idrotten kan göra för samhället. Men kanske finns det också här en kritik mot idrottens självständighet: ”Visst kan en relation som bygger på förtroende, stabilitet och politiskt samtycke beskrivas positivt i termer av soliditet och organisatorisk kapacitet. Men det kan också ses som en maktrelation där aktörer går samman och sätter ramarna för en gemenskap som är svårt att förändra”.

Här konfliktytor som behöver belysas och beaktas. Men samtidigt är ju inte det civila samhället en del av staten. Hårda krav kan leda till att föreningslivets autonomi urholkas.

Ett annat exempel är biståndet. Även här har det civila samhället varit involverat i hanteringen av biståndet. Föreningar har med engagerade medarbetare och kontaktnät runt om i världen uppfattats ha bättre förutsättningar att förverkliga biståndspolitikens mål. Den modellen är nu på väg ut. Biståndets budget har minskat. Särskilt den del som går via det civila samhället. Och kontrollerna ökar. Biståndet har i och för sig alltid varit regelstyrt och kontrollerat. Men här är tonläget synnerligen uppskruvat, det är som ett gammalt system brytas upp en gång för alla. Peter Wennblad har på Svenska Dagbladets ledarsida ägnat sig åt ett slags verbal krigföring mot biståndsvärlden, och även här används arbetarrörelsen som ett exempel och en torped för att attackera allt bistånd.

Icke-pluralistisk syn

Jag noterar också en icke-pluralistisk syn på vilka som ska få vara involverade i biståndsprojekt, som Wennblad uttrycker det: ”Hur man än utformar ansökningsprocesser, förblir biståndsbranschen starkt dominerad av aktörer som har en helt annan syn på världen än en borgerlig regering.” Är slutsatsen att stödet bara ska gå till aktörer som tycker som den borgerliga regeringen?

Wennblad hävdar också att biståndsorganisationerna ”Act Svenska kyrkan” och ”Forum Civ” står nära Socialdemokraterna. Det var nog en nyhet för alla parter. Av de andra som har avtal finns det väl någon som har en s-koppling, jag tänker på Olof Palmes Internationella Center. Bakom Union to Union står LO, TCO och Saco. Men vad ska man säga om någon av de andra 17 organisationerna som Wennblad vill förknippa med arbetarrörelsen? Som Svenska Missionsrådet, Diakonia, Naturskyddsföreningen, Rädda Barnen, Världsnaturfonden, Svenska röda korset med flera? Det hela är faktiskt löjeväckande.

Men här har vi en skribent som förknippar Sida med ”klägget”. Som även avvisar alternativet att biståndet framöver ska handhas av Sida och inte gå via några civilsamhällesorganisationer överhuvudtaget, det är i hans ögon ”mest som att flytta träsket till en ny plats”. Han hoppas att biståndsminister Benjamin Dousa ska lyckas dränera ”den biståndspolitiska sumpmarken”. Ordvalet talar för sig själv.

Demokratisk infrastruktur

I Sigtuna, för att nu återvända till denna bullerby i småstadens gestalt. Där finns alltså en charmig liten biograf. Som drivs privat. Men som får ett mindre kommunalt bidrag. Det är Moderaterna som styr i kommunen. Motståndet mot bidrag till kulturen avtar ju närmare verkligheten man kommer.

På nyårskvällen direktsändes Berlinfilharmonikernas nyårskonsert. Den drivs av en offentlig stiftelse. Och den får ett omfattande stöd från staden Berlin, som nu i och för sig bantar budgeten till kulturen. Nyårskonserten är en liten pärla, konstnärligt fulländad. Det är folkrörelsebaserade Folkets Hus och Parker som håller i de digitala direktsändningarna till en lång rad platser runt i Europa. Däribland Sigtuna. Så här ser det ofta ut bortom de storstilade ideologiska förklaringsmodellerna och de förenklade politiska dogmerna.

Det offentliga, privata och civila (eller folkrörelsebaserade) är ofta inflikade i och sammanvävda med varandra. Vad som ska stödjas och hur balansen mellan marknad, stat och civilt samhälle bör se ut är inte givet, utan under ständig omförhandling och förändring. Detta rör den eviga frågan om hur statens medel ska hanteras och fördelas. Den frågan är central i politiken i alla demokratiska länder.

I dag handlar den om hur vi ska kunna säkra en demokratisk infrastruktur i det civila samhället, dess autonomi och vitalitet.