Då har segregationen lyckats

Segregationen Genom att dölja kedjorna av beslut kan man skylla på de som bor i områdena.

I en förort till Paris står ett grått betonghus, omringat av franska poliser och borgmästaren. Människor står och slänger ner möbler från balkongerna. En man har virat lakan runt en platt-TV och hissar ner den fem våningar. Madrasser och soffdynor faller ner mot gräset.

Det är en hisnande scen i den nya filmen De oönskade (Les Indésirables) av den franska regissören Ladj Ly.

Det är en film som handlar lika mycket om de som bor i Orten, som kommunens politiker som tar besluten.

Haby Keita är en ung kvinna som jobbar för en förening i trakten. Alla i området känner Haby, hon engagerar sig för att hjälpa de som bor där. En dag upptäcker hon ombyggnadsplaner för området. Hennes mamma och grannarna måste flytta ut för att huset ska rivas. Och Haby organiserar sina grannar för att förhindra förstörelsen.

Det är högtalare som spelar ett högfrekvent ljud som de som är under 25 år kan höra

Samtidigt har barnläkaren Pierre Forges blivit borgmästare i kommunen, trots att han är osäker på om han vill det. Han radikaliseras väldigt snabbt till att vilja ”städa upp”, och lyssnar inte på de som bor i området. Även om han är snäll mot de syriska flyktingarna som jobbar i kommunhuset, så ökar hans repression mot förortsborna. Bland annat föreslår han att 15–18-åringar inte får umgås i grupper om tre, och att det ska bli ett utegångsförbud för minderåriga efter kl. 20.

Det är inte långt från situationen i Sverige, där Tidö-regeringen föreslår och genomför visitationszoner och vistelseförbud utan misstanke om brott, vräkningar av familjemedlemmar till gängkriminella. Politikerna pratar inte om orsakerna till kriminaliteten, utan slår bara till med hårdare tag. Och polisen får bara fler befogenheter. Platserna är inte ”utsatta” för att polisen säger så.

Nu vill den svenska regeringen också införa automatisk ansiktsigenkänning i kameraövervakningen, trots att det kan öka diskriminering och hota människors rätt till privatliv. Dessutom blir det mer och mer populärt med ”knarkskrämmor” som installeras på flera platser i Sverige. Det är högtalare som spelar ett högfrekvent ljud som de som är under 25 år kan höra.

I De oönskade träffar Haby vice borgmästaren, Roger Roche, som också är från samma område. Hon tycker att han har sålt sig till makten. Att det inte hjälper att riva kvarteren. Haby frågar honom om ”städningen” av området bara gäller husen.

– Varför renovera ett helt kvarter för att skapa exakt samma problem? frågar Roger.

– Vilka problem pratar vi om? frågar Haby tillbaka. Bostadsproblem? Vi bor i kåkstäder med tio våningar. Är det hälsoproblem? Skola? Otrygghet? Kvinnors rättigheter?

Nu ska även Socialdemokraterna i Sverige börja ställa ”hårdare krav” på människor i Orten. De sneglar på de danska sossarna, som skapade rubriker när de vräkte människor baserat på etnicitet.

När tidningar och politiker slänger sig med begrepp som ”misslyckats med integrationen”, så gör de en kullerbytta med orden. Det de egentligen menar är att de har ”lyckats med segregationen”.

Segregation är aktiva beslut. Det är inte ett naturfenomen som sker för att individer inte vill ”integrera sig”. Politiker behöver ifrågasättas om vilka politiska beslut som ligger bakom välfärdens nedmontering, arbetslösheten och skattesänkningar. Det påminner den här filmen om.

Vem är det som skapar segregationen?

När hyrorna höjs så pass mycket i ett område att boende måste flytta därifrån, då har segregationen lyckats.

När det finns för lite pengar för att barn ska få en bra och rättvis skolgång, då har segregationen lyckats.

När man lägger ner vårdcentraler, skolor och annan välfärd, då har segregationen lyckats.

Precis den typen av föreningar som Haby jobbar på i filmen, kommer drabbas av regeringens nedskärningar mot civilsamhället. När stöd till etniska föreningar och studieförbund minskar, så minskar närvaron av föreningslivet i de här förorterna. Vem är det som skapar segregationen?

Genom att dölja de här kedjorna av beslut, så går det istället att skylla på människor som bor i områdena. Då blir det deras fel att de inte ”integrerar sig”. Det blir också lättare att förklara det med nationalistiska glasögon, det vill säga ”de anpassar sig inte”. De utgår från en konstruerad bild av svenskhet, och säger att ”de är ju inte som oss”. Men vänd blicken mot besluten istället.

Filmen visar på vikten av att organisera sig. I svenska förorter finns många föreningar och grupper som varje dag arbetar för ett bättre samhälle. Det är de viktigaste resurserna vi har. Förhoppningsvis börjar politikerna lyssna.

Tanvir Mansur