Det har gått 20 år sedan USA:s anfall mot Irak. Attacken blev början på 20 år av kaos i regionen, och försvårade all debatt om verkligt humanitära interventioner.
När Al Gore förlorade presidentvalet i USA för snart 23 år sedan var det med minsta möjliga marginal. Efter att Högsta domstolen sagt sitt skilde det 537 röster till republikanen George W. Bushs fördel.
Vad hade hänt om rösträkningen tippat över till Al Gores fördel?
USA hade haft en liberal president när terrorattackerna drabbade landet den 11 september 2001. Inte ens Gore hade kunnat undvika en insats mot Usama bin Laden i Afghanistan. Där fanns till och med stöd från FN.
På en hockeymatch i Madison Square Garden ett par dagar efter krigsförklaringen ställde sig delar av publiken upp och skanderade
Men Irakkriget 2003? När Bush och hans kabinett ljög obehindrat om Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen. När amerikanska oljeintressen och geopolitik övertrumfade förnuftet.
Och om inte USA hade invaderat Irak 2003, vad hade hänt då? Inget stort inbördeskrig i Irak, och därmed ingen Islamisk stat. Ingen arabisk vår. Inget bakslag mot den arabiska våren. Inget krig i Syrien och därmed ingen flyktingvåg 2015.
Hade vi ens fått Trump som president då?
Perspektivet är hisnande.
I grunden tror jag inte på idealistiska historieskrivningar. Jag tänker att de flesta stora förändringar kommer efter långa processer där individer inte spelar någon avgörande roll.
Men det finns förstås undantag. Och när 20-årsdagen av krigsutbrottet närmar sig kan vara värt att reflektera över alla de saker som kunnat vara på ett annat sätt.
Själv befann jag mig i Norfolk, Virginia, den där dagen för 20 år sedan när Bush höll tal till nationen, förklarade krig och sade att Saddam Hussein och hans söner skulle kapitulera. Stämningen i USA var hysteriskt patriotisk. Tevekanalerna fylldes av kommentatorer som förklarade vikten av att störta diktatorn i Bagdad.
På en hockeymatch i Madison Square Garden ett par dagar efter krigsförklaringen ställde sig delar av publiken upp och skanderade ”Fuck Saddam, Fuck Saddam”. När Frankrike inte ställde sig bakom USA:s planer döpte restauranger om ”french fries” till ”freedom fries”.
Samtidigt: under de veckor jag var i USA 2003 träffade jag omkring 60 personer, forskare, skribenter, diplomater, politiker. Fyra av dem var positiva till kriget.
Två arbetade i Pentagon. Två var farmare i Nebraska. Därutöver var alla negativa. Av förklarliga skäl.
Saddam Hussein var en bestialisk diktator, en av de allra värsta, men det fanns redan då mycket som talade för att ett krig skulle innebära katastrof, inte den startpunkt för en demokratisering av Mellanöstern som Bushs rådgivare hävdade. Dessutom saknades kopplingar mellan attackerna mot USA 2001 och regimen i Bagdad.
I dag används den amerikanska attacken (orkestrerad som en insats av ”The coalition of the willing”) som ursäkt av Putin när han ska motivera kriget mot Ukraina och gjorde det avsevärt svårare att tala om humanitära interventioner för att rädda civilbefolkningar undan övergrepp.
I dag är det knappt någon i USA som hävdar att kriget var motiverat, inte ens George W. Bush, som vann presidentvalet med 537 rösters övervikt i Florida.
Jesper Bengtsson, är chefredaktör för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
