Sanningen får du höra av barn och fyllon – och av avgående partiledare. Mona Sahlins tal på Socialdemokraternas förtroenderåd i helgen var remarkabelt. Och den valanalys som presenterades underströk Socialdemokraternas problem.
”Råärlig” är ett begrepp som Sahlin brukar använda. Det är beklagligt att hon inte har varit det tidigare. Kanske var mandatet svagt, de interna giftpilarna många, partiets strukturer sega. I lördags fick vi i alla fall veta att hon inte trodde fullt ut på den egna politiken. Det erkände även Ségolène Royal efter förlusten i det franska presidentvalet 2007. En jämförelse med det franska socialistpartiet innebär som bekant att du är illa ute.
På ett par områden var Sahlins självkritik träffande. S har inte lyckats bli ett jobbparti igen. Sahlin erkände att jobbskatteavdraget inte är orimligt om du vill sänka skatten på lägre arbetsinkomster. Och att det ska löna sig att arbeta är en del av den svenska arbetslinjen, även enligt LO-ekonomerna. Sahlin talade klokt om a-kassan som en omställningsförsäkring, men föreslog indirekt en bortre parantes. Förhoppningsvis var det inte en borgerlig stupstock som avsågs.
Sahlin berörde att globaliseringshemläxan aldrig har gjorts, men kunde ha varit ännu mer konkret i frågor som rör näringspolitik, tillväxt, utbildning, forskning och utveckling. Hon försvarade en hög skatt på koldioxid, vilket är klokt, men påpekade att S måste förhålla sig till att väljarna ogillar skatt på förmögenheter och fastigheter. Det må vara sant, men för ett parti med höga välfärdsambitioner är det olyckligt att ekonomernas favoritskatt har blivit politisk paria som inte diskuteras över blockgränsen.
Och om den cementerade blockpolitiken var Sahlin verkligen råärlig. Hon framhöll att ett samarbete med bara MP, eller både MP och V, signalerar helt olika vägval: ”Det såg de svenska väljarna och det såg jag”. Hon uppmanade ombuden att lita på de vägval som nästa partiledare gör. Alltså: Sahlin förde en politik hon inte trodde på fullt ut – i ett samarbete som hon inte ville ha.
Förvirringen blev än mer tydlig när Morgan Johansson föredrog Kriskommissionens första, deskriptiva valanalys. Här är historieskrivningen annorlunda: ”Efter en första olycklig presentation med endast S och MP, togs sedan V in i samarbetet”. Att stora S-reformer har saknats är en mycket viktig poäng som görs, men orimlig vikt läggs vid det rödgröna budgetförslaget våren 2010. Att S ville återinföra fastighetsskatten var, till exempel, ett förslag som presenterades i Almedalen 2009. Och den trovärdighet som regeringen fick i samband med Greklandskrisen ska inte underskattas. I förordet står att synpunkter har hämtats in från val- och välfärdsforskare. Dessa vore mer intressanta att läsa, i synnerhet eftersom S saknar en uppdaterad samhällsanalys.
Sahlins starka tal påminde om att det är någon annan som ska stå i talarstolen som ny partiordförande i slutet av mars. Innan dess har Kriskommissionen förhoppningsvis levererat en mer djupgående analys av hur S inte längre befinner sig på toppen av tidsandan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
