USA är inne i en omvälvande tid, fyllt av frustration, men utan riktning. Det är oroväckande att många väljare ser Donald Trump som svaret på sin upprördhet, skriver Tommy Svensson.
En av Simon & Garfunkels vackraste sånger heter »America«. Den handlar om ett ungt par (Paul Simon och hans flickvän) som liftar och åker buss genom sextiotalets USA.
Den gavs ut 1968 – ett av de mest omtumlande åren i amerikansk historia.
Robert Kennedy och Martin Luther King mördades. Storstäderna sattes i brand i ursinniga protester. Vietnamkriget eskalerades. Det unga Amerika revolterade.
När den demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders använder »America« i årets valrörelse binder han samman generationer. Precis som sextiotalets ungdomsgeneration söker många av dagens unga ett annat USA än det som erbjuds dem. »De kommer alla för att leta efter Amerika«, som refrängen i »America« lyder.
Kanske är det en förklaring till att 74-åringen Sanders lockar så många av dem i de demokratiska primärvalen. Den så kallade millenniegenerationen har vuxit upp under kriget mot terrorismen och finanskrisen. Många har mötts av en stängd dörr mot framtiden.
Vart den här »rörelsen« som Sanders säger sig ha skapat tar vägen efter valet är osäkert. Det radikala sextiotalet slutade med att Richard Nixon valdes till president. I höst kan landets statschef heta Donald Trump.
Det finns ett böljande mönster i amerikansk historia. Omvälvande och radikala decennier avlöses av lugnare och konservativa tider.
Historikerna Arthur Schlesinger och hans son med samma namn har beskrivit de politiska cyklerna. De för fenomenet ända tillbaka till nationens grundande.
Om vi nöjer oss med det förra århundrandet finner vi radikala epoker i seklets början, under trettiotalet och under sextiotalet. På motsvarande sätt är tjugo-, femtio- och åttiotalen konservativa årtionden.
Det är förstås frestande för dem med hjärtat till vänster att se Sanders »politiska revolution« som ett tecken på att USA är på väg in i en ny radikal period. Men snarare tycks landet vara inne i en omvälvande tid, fyllt av frustration, men utan riktning.
Det som präglar de så kallade primärvalen är inte bara ungdomlig entusiasm. Det är också ilska och bitterhet hos en vit arbetarklass som tycker att de har förlorat sitt Amerika. Industrijobben har flyttat utomlands. De rika roffar åt sig. De är lurade av den amerikanska drömmen. Det fick det inte bättre, utan sämre. Snart är de en minoritet i »sitt eget« land.
Om dessa frustrerade väljare riktar sin upprördhet mot den ekonomiska eliten finns Bernie Sanders där för dem – och den mer pragmatiska Hillary Clinton förmodar jag i det riktiga valet i höst. Men allt fler av dem söker sig till Donald Trump som lockar med att ge dem deras gamla Amerika tillbaka.
Trump är den starke mannen som ska ställa allt till rätta. Är du arbetslös, så fixar han jobb. Tycker du att mexikanarna tar jobben, bygger han en mur. Gillar du inte muslimer, stänger han gränsen för dem. Är du rädd för terrorister, lovar han att tortera dem. Följ ledaren, bara. Den som inte ser de fascistoida dragen har inget lärt av nittonhundratalet.
Vilket USA vi har när det är över i höst är en öppen och oroande fråga. Jag lyssnar på »America« en gång till och hoppas på förnuftet.
Tommy Svensson, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
