Dags att Arbetsmiljöverket börjar hantera hatet

ledare Yttrandefriheten i Sverige är hotad. Det låter dramatiskt, men det är dessvärre så illa kan man konstatera efter att ha läst Civil Rights Defenders rapport ”När samhället tystnar”.

Med hjälp av anonyma vittnesmål samt ett 20-tal djupintervjuer har opinionbildares och skribenters erfarenheter av hat och hot samlats in. Läsningen är bedrövlig och bygger vidare på det som framkommit i regeringens handlingsplan ”Till det fria ordets försvar” från 2017 och som legat till grund för medieinstitutet Fojos uppdrag att stärka det förebyggande arbetet mot hat och hot mot journalister (en kartläggning visar att nästan 6 av 10 varit utsatta för någon form av hot, våld eller trakasserier).

”Jag har fått konstiga försändelser, en begravningsbukett, en 50-literssäck med kogödsel och ett brev med okänt, farligt pulver” och ”Några kniven-i-fittan-mail får man ju alltid. Och man får veta att man är dum i huvudet. Men hatstormarna är något annat” är inblickar från Civil Rights Defenders rapport, i vad som kan drabba de människor som försöker göra sina röster hörda i samhällsdebatten. Röster som till slut bestämmer sig för att tystna, för sitt psykiska måendes skull, för sina familjers säkerhets skull. För att priset till slut blir högt.

Den röda tråden bland de drabbade är att kvinnor är mer utsatta för sexualiserat hat och hot än män och det är män som framför allt hotar och hatar. Ämnena som framför allt retar upp hatarna är frågor som rör jämställdhet, diskriminering, rasism, migration och våldsbejakande extremism.

Alla som någon gång haft en avvikande åsikt från det som för stunden anses vara norm vet hur svårt det är att föra ett problematiserande samtal

Civil Rights Defenders föreslår tre tydliga områden som snabbt skulle kunna förbättras:

Frilansskribenter måste omfattas av ett bredare arbetsgivaransvar. Bara för att en text är levererad är inte arbetsrelationen avslutad.

Kompetensutveckling och samverkan mellan rättsvårdande myndigheter när det gäller hat och hot måste stärkas.

Och så bör det finnas en kontaktpunkt för de aktörer som inte har en uppdragsgivare, där de kan få stöd och handfasta råd om de utsatts för trakasserier, hat och hot. Civil Right Defenders har som målsättning att själva etablera en Help desk där man kan få rättshjälp, rådgivning, riskanalyser, digital forensik och säkerhetsutbildning.

Inget av ovanstående är ogörbart, men handlingskraften bygger på att hoten tas på mycket större allvar än det görs i dag av arbetsgivare och rättsinstanserna. Det måste finnas en beredskap hos arbetsgivarna, oavsett anställningsform, att agera vid hat och hot. Och kanske är det dags att Arbetsmiljöverket börjar arbeta med frågor som rör hat, inte bara hot – det finns ju inga tvivel om att det påverkar arbetstagares psykiska ohälsa.

Förhoppningsvis kommer rapporten att fungera som ett avstamp för hur en av demokratins viktigaste grundpelare praktiskt ska försvaras, men läsningen av den påminner också om den hätska intolerans som kan möta vilken Facebook-, Instagram- eller Twitteranvändare som helst. Alla som någon gång haft en avvikande åsikt från det som för stunden anses vara norm eller bara har stark opinionsmässig medvind vet hur svårt det är att föra ett problematiserande samtal, när allt handlar om positionering, att ställa sig i rätt ringhörna.

Det är minst sagt sorgligt att vi i en tid med alla tekniska möjligheter att vidga det offentliga samtalet, att bredda perspektiven, att resonera utifrån nya tankegångar och att nyansera tvärsäkra positioner om vad som är rätt och fel, ser en fördumning av det intellektuella offentliga samtalet. Där ”Är du inte med oss är du emot oss” är andemeningen. Det får inte glömmas att det förgiftar och tystar samhällsdebatten lika mycket som hat och hot.