Dags att avgöra Nato-frågan

Kolumnen Riksdagen kan snart ha en majoritet för svenskt Natomedlemskap. Vi som ser alliansfrihetens fördelar gör klokt i att förbereda oss och vässa argumenten, skriver Jonas Sjöstedt.

Under en rad år har Sverige stegvis närmat sig Nato. Värdlandsavtalet var ett betydande steg som påverkade trovärdigheten i vår alliansfrihet negativt. Omfattande militärövningar med Natoländer på svenskt territorium och avtal om militärt samarbete med USA är andra steg på samma väg. De borgerliga partierna och regeringen har i stort varit överens om inriktningen.

Nu bryts denna enighet och Natofrågan kan därmed möjligen gå mot ett avgörande de kommande åren. De borgerliga partierna och SD vill att Sverige ska uttala sig för en Nato-option, Sverige ska uttala sig för att i framtiden kunna söka fullt medlemskap i den militära alliansen. Regeringen har klokt nog satt ned foten och uttalat sig emot denna omläggning av Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det är SDs omsvängning i Natofrågan som förändrar dynamiken.

När SD nu är för en Nato-option finns en mer Natovänlig majoritet i riksdagen mot regeringens linje. Om SDs omsvängning fortsätter kan riksdagen snart ha en majoritet för svenskt Natomedlemskap, det vore historiskt. SD omprövar ståndpunkter som är obekväma för de andra partierna i det blåbruna samarbetet, inställningen till Nato är en sådan. Sverigedemokraterna kan ompröva det mesta, utom sin kärnverksamhet av rasism och fientlighet mot svenskar med rötter i andra länder.

Det är krafter som aldrig sett nyttan med en av alliansfrihetens stora fördelar, möjligheten att föra en aktiv och självständig utrikespolitik.

Om Sveriges framgångsrika politik av alliansfrihet ska överges så måste det rimligen ske genom en folkomröstning om fullt Natomedlemskap. Med en Natovänlig majoritet i riksdagen kan en sådan tvingas fram. En folkomröstning kan också vara ett sätt att hantera frågan med SD för ett blåbrunt styre. Vi som ser alliansfrihetens fördelar gör klokt i att förbereda oss och vässa argumenten. Kampanjen för Natomedlemskap har pågått länge från borgerligheten. Det är krafter som aldrig sett nyttan med en av alliansfrihetens stora fördelar, möjligheten att föra en aktiv och självständig utrikespolitik.

Bland Natovännerna finns många rester av det kalla krigets världsbild. Stora delar av borgerligheten vantrivdes med den svenska aktiva utrikespolitik som inte nöjde sig med att opponera mot övergreppen i den sovjetiska intressesfären utan som också protesterade mot USAs terrorbombningar av Indokina och landets stöd till statskupper i Latinamerika. Det var en svensk politik som tog ställning och som gav kraftfullt stöd till befrielserörelser i deras arbete mot apartheid. Natomedlemskapet skapar politiska lojaliteter, den svenska självständiga utrikespolitik som gjorde många av oss stolta hade knappast varit möjlig om vi varit en del av Nato.

Självklart innebär ett Natomedlemskap politiska lojaliteter även idag. Natos militära avskräckning bygger på en kärnvapendoktrin som inbegriper möjligheten att använda kärnvapen först. Sverige borde förorda global kärnvapennedrustning. Men Sverige skrev aldrig under FNs konvention om förbud mot kärnvapen, påtryckningarna från USA var tydliga och Sveriges regering anpassade sig.

Redan dagens Natoanpassning påverkar vår politik. Man kan se anpassningen i Natoländernas hållning till Turkiet. Turkiet är ett av de absolut viktigaste Natoländerna med stor militär kapacitet och ett strategiskt läge. Turkiet använder regelbundet sin militär mot landets egen befolkning och för att invadera grannländer. De senaste åren har Turkiet anfallit kurdiska styrkor i norra Syrien, samma kurdiska styrkor som besegrade terrorgruppen IS. Men Nato behöll sin lojalitet och vapenexport till Turkiet trots övergreppen. Det var amerikanska stridsflyg och tyska stridsvagnar som användes när de kurdiska frihetskämparna dödades och fördrevs av Turkiet med Natos goda minne. Natos norske generalsekreterare Jens Stoltenberg har vid flera tillfällen understrukit militäralliansens stöd för Turkiet.

Ett Natomedlemskap ökar risken för att vi dras in i militära konflikter.

Under det kalla kriget var Natos roll självklar, det är den inte längre. I USA finns starka krafter som vill minska det militära engagemanget i andra delar av världen. Turkiet beter sig allt mer provokativt. Flera Natoländer utvecklas i auktoritär riktning. Natos framtid är osäker. Natovänner brukar ofta framställa militäralliansen som en värdegemenskap. Men vill vi ingå i en värdegemenskap med Erdoğan och Orbán? Jag förstår att SD kan lockas, men andra bör fundera ett varv till. Trump är tack och lov borta, men vem vet vad nästa amerikanska president kommer att heta eller hur denne kommer att agera? Natovänner lyfter gärna fram att grannländer som liknar oss, som Norge och Danmark, är del av militäralliansen. Men det är fullt möjligt att fördjupa samarbetet med dem om försvars- och säkerhetspolitik utan att gå med i Nato.

Även de krassa säkerhetspolitiska argumenten talar emot ett svenskt Natomedlemskap. Ett Natomedlemskap för Sverige och Finland skulle leda till ökad spänning och upprustning i vårt närområde. Medlemskapet skulle ställa krav på ökade svenska militärutgifter. Sverige borde istället agera för överenskommelser om färre offensiva vapensystem och militärövningar i Östersjöområdet från såväl Rysslands som Natos sida, exempelvis inom ramen för OSSE. Alliansfriheten ger oss större möjligheter att göra det.

Ett Natomedlemskap ökar risken för att vi dras in i militära konflikter. Det som är Natoanhängarnas största argument för medlemskapet, att man får stöd av sin allians vid ett angrepp utifrån, gäller självklart bägge vägar. Det är också en förpliktelse för Sverige att gå i krig för andra.

Utvecklingen i Ryssland är mycket oroande. Putins auktoritära styre drabbar de egna medborgarna hårt med ett brutalt förtryck. Ryssland har i strid med folkrätten annekterat Krim och ockuperar i praktiken även andra delar av Ukraina. Delar av Georgien och Moldavien har tagits över av separatister med stöd av rysk militär. Det är en rysk politik som kräver att vi svarar med fasthet och en egen trovärdig försvarsförmåga.

Men tanken att Ryssland skulle gå till enskilt militärt angrepp mot Sverige är orealistisk. Det skulle omedelbart leda till ett storkrig i Europa där våra grannländer, och därmed Nato, drogs in. De ryska militärutgifterna är mindre än en tiondel av Natos. Ledningen i Moskva är skrupellös och cynisk, men de är inte idioter som inte vet var gränsen för deras möjligheter går. Putins propaganda bygger på att utmåla det egna landet som kraftfullt, men också på att måla upp en hotbild av ett expansivt Nato. Men Ryssland är också ett svagt land med ett extremt beroende av råvaruexport, dåliga sociala villkor för stora delar av befolkningen och ett betydande folkligt missnöje med Putins korrupta styre. Vårt bästa svar på Rysslands aggressivitet är fasthet i utrikespolitiken, men också ett utbyggt samarbete med demokratiska krafter i det ryska civilsamhället.

Vi kan inte bygga en politik för vår framtida säkerhet på en världsbild från det kalla kriget. Hoten mot vår säkerhet ska inte underskattas, men de ser annorlunda ut idag. Inför kommande kriser måste vi bygga ett robust samhälle med starka gemensamma strukturer för allt från sjukvård till elförsörjning. Pandemin visar hur sårbart vårt samhälle är. Klimatförändringarna orsakar enorma bränder och nya flyktingkatastrofer. Vi måste ha en modern försvarsmakt som kan hjälpa oss även i den nya tidens prövningar. Det talar för att bygga ut civilförsvar och hemvärn och för att försvarets militära del i ökad omfattning ska planera för att kunna hjälpa till vid civila katastrofer.

Argumenten mot medlemskap i Nato är starka. Alliansfriheten har varit en framgångsrik politik för Sverige. Vi kan stärka och modernisera vår försvarsförmåga såväl nationellt som i ett fördjupat samarbete med främst Finland. Fördelen med dagens debatt om Nato-option är att vi äntligen får en debatt om Natoanpassningens gräns. Är den svenska högern så oklok att den driver Natofrågan till avgörande och folkomröstning så har de goda möjligheter att förlora den.

Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.