gästkrönika Det är dags att välja läger. Protestera, reagera och agera. Starkt och tydligt. Men med värdigheten i behåll, skriver Semanur Taskin.
Jag tar en slurk av mitt kaffe och scrollar bland nyhetsuppdateringarna. Ulf Kristersson har alltså slutat flörta med Sverigedemokraterna och bjuder in till en regelmässig relation – det såg vi komma, konstaterar jag tyst. Intuitivt vill jag ställa mig på Sergels torg och skrika. Eller tangentbordsdebattera. Men något hindrar mig. Jag bestämmer mig för att avvakta.
Samtidigt intensifieras metadiskussionerna om Kristerssons avsikter. Moderater i mitt flöde menar att de ilskna och ”hysteriska” reaktionerna ”vänsterfolk” basunerar ut angående Kristerssons normalisering av samarbete med Sverigedemokraterna är den riktiga polariserande och skadande faktorn i diskursen. Att det skapar splittring.
Det resonemanget innehåller många tankevurpor.
För det första behöver vi prata om att det Kristersson är med och gör är just en del av en normalisering av Sverigedemokraterna och ingenting annat. Ett parti som hans företrädare inte ens skulle ”ta i med tång” har plötsligt blivit en potentiell samarbetspartner. Detta utan att Sverigedemokraterna som parti förändrats. Vad om inte en del av en normaliseringsprocess av ett (tidigare även för Moderaterna) icke-rumsrent parti är detta?
För det andra behöver vi reda ut vad polarisering innebär i dess politiska kontext. Är polarisering verkligen så dåligt och varför uppstår det?
Om priset är att jag ska kallas hysterisk får det vara så.
Medieforskaren Peter M. Dahlgren släppte nyligen sin avhandling Media Echo Chambers. Där väljer han att kategorisera politisk polarisering som ideologisk politisk polarisering eller affektiv politisk polarisering. Den sistnämnda formen handlar mer om att tonläget i debatten skruvas upp – mer än att bara åsikterna och ideologierna går kraftigare isär.
Enligt Dahlgrens forskning finns det inte mycket belägg för den nästan vedertagna myten om att det finns så kallade ”filterbubblor” (vi läser och exponeras för det vi vill och bejakar), och att det skulle vara dessa och den selektiva medieanvändningen i sig som skapar polarisering i samhället.
Ändå kan jag inte hålla mig från att undra vilken planet Moderaterna lever på. Har de inte läst samma historieböcker som jag om hur högerextrema krafter normaliseras och kommer till makten via demokratin för att därefter urholka den? Inte läst om alla skandaler i Sverigedemokraterna, om deras rötter och deras nuvarande företrädares åsikter? Inte fått ta del av samma nyheter om hur så många europeiska länder successivt och ”oskyldigt” gått i en allt mer auktoritär och främlingsfientlig riktning?
Enligt Dahlgrens forskning kan vi bland annat dock konstatera att de som tar del av nischade nyhetssajter även har en tendens att ta del av traditionella nyhetsmedier. Så jo, vi lever nog på samma planet. Vi exponeras i mångt och mycket för samma nyheter och information. Alla vi politiskt intresserade i Sverige.
I podcasten Den svenska modellen, som är ett samarbete mellan Kvartal och Dagens Arena, lyfter Jonas Nordling en intressant slutsats som Dahlgren drar. Det verkar helt enkelt som att vi hör varandras argument, men att vi inte lyssnar. Vilket tekniskt sett gör att vi, även om vi kan förkasta myten om filterbubblor, hamnar på ruta ett.
Vi kan helt enkelt konstatera att vi tenderar att ta del av information som inte bara bekräftar vår uppfattning. Men på ett sätt som i längden stärker den. Vi lyssnar alltså inte. Vi väntar på vår tur att få debattera. Och i många fall även, tyvärr, inte på ett respektabelt sätt.
Med forskningen i ryggen funderar jag en vända till på hur värt det egentligen är att jag ger mig in i diskussionerna på nätet. Men då kommer jag tänka på den så kallade ”tysta majoriteten”. Publiken. För det finns de som lyssnar. Även om du eller din meningsmotståndare inte lyssnar på varandra, finns det garanterat folk som lyssnar på er. Det är värt att minnas.
Jag skulle vilja ha mage nog att konstatera att ideologisk politisk polarisering i sig inte är farlig. Det är den affektiva politiska polariseringen som inte gagnar någon. Tvärtom är starka reaktioner på ett torgförande av samarbetsvisioner med ett rasistiskt och främlingsfientligt parti ett sunt tecken. Trots att vissa moderater hävdar att det är den polariserande faktorn i diskursen.
Här är ju polarisering bra. Det visar att vissa av oss helt enkelt inte dragits med i normaliseringsprocessen av Sverigedemokraterna (för det är exakt vad som skett – partiet har inte förändrats, utan vår syn på samröre med dem har gjort det). Att fortsätta reagera och lyfta på ögonbrynen är exakt vad vi behöver göra för att skydda demokratin.
Den dagen du, jag eller någon annan inte längre lyfter på ett ögonbryn när Sverigedemokraterna får en ministerpost – den dagen är en mörk dag. Bara för att Moderaterna inte är medvetna om att det är den riktningen vi är på väg mot, betyder inte det att vi ska sluta protestera. Om priset är att jag ska kallas hysterisk får det vara så.
Den ryska författaren Masha Gessens råd för att överleva i en totalitär tid är värda att lyfta om och om igen. Ett av råden är att fortsätta bli ursinnig. Hon skriver:
Med tanke på vår benägenhet att normalisera är det viktigt att behålla sin förmåga att bli chockad. Detta innebär att folk kommer kalla dig oförnuftig och hysterisk, och säga att du överreagerar. Var redo.
En ödesdiger normaliseringsprocess väntar oss i Sverige. Ett parti som inte skulle tas i med tång har blivit potentiell samarbetspartner. Vad som väntar oss kan vi bara sia kring tack vare historieböckerna. Och det ser inte ljust ut.
Statsvetare pratar ofta om vilka olika sorters politiker det finns. Förvaltande, pragmatiska, reaktiva … Det är dags att vi ställer frågan till oss själva om vilken sorts väljarbas och publik vi vill vara medan det politiska spelet urartar sig. Vad för sorts folk vi vill vara. Vill vi verkligen att svenska partier och företrädare som Kristersson ska tro att det är okej att bre ut den röda mattan till högerextrema krafter bara för att säkerställa att de själva kan vandra längs den till maktens korridorer eller inte? Det är dags att välja läger.
Men som Masha Gessen gett tips om: Bli ursinnig. Inte Var ursinnig.
Protestera, reagera och agera. Starkt och tydligt. För demokratins överlevnad. Men med värdigheten i behåll. Det motsatta gagnar ingen.
Semanur Taskin är politiskt aktiv inom Miljöpartiet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
