DEBATT Det är dags att påbörja en diskussion om att ersätta Sveriges militära alliansfrihet. Dock inte med ett Natomedlemskap, utan med ett fullt och proaktivt deltagande i utvecklandet av ett gemensamt EU-försvar, skriver Daniel Färm.
Ryssland agerar under Putin med förnyat självförtroende och internationell maktarrogans. Annekteringarna i Ukraina, de aggressiva militära flygningarna i Östersjön, framgångarna i Syrien och påverkansinsatser mot västliga demokratier är endast några exempel på hur Ryssland styrs av starka geopolitiska perspektiv snarare än en vilja till gemensam säkerhet genom samarbete. Den militära upprustningen, som enligt FOI påbörjades i början av 2000-talet, intensifieras nu.
Samtidigt fortsätter den auktoritära utvecklingen i Ryssland, med tydliga förföljelser av oppositionella och oberoende media.
Detta accentuerar behovet av en uppdatering av den svenska säkerhetspolitiken.
De främsta hoten mot Sverige är inte nödvändigtvis militära. Sårbarhet i vitala samhällssystem, minskad faktisk självständighet genom handels- och ekonomiska påtryckningar från andra länder, liksom klimathotet är andra säkerhetshot som tränger på.
Men Ryssland agerar fortfarande utifrån klassiska, geopolitiska, utgångspunkter, där militär makt är avgörande. En fullskalig rysk invasion av Sverige, utan att både vi själva och Nato, USA och EU redan är involverade, är högst osannolik. Det är inte sannolikt att Ryssland skulle ”hoppa över” de baltiska Nato- och EU-länderna (eller Finland), och angripa Sverige direkt. Däremot behövs en stark avskräckande förmåga för att minska risken att Ryssland ens tänker tanken att agera mer aggressivt militärt i Östersjön och gentemot inte minst Gotland.
Samtidigt är det tveksamt om Sverige idag har tillräckligt trovärdiga, hållbara och ändamålsenliga försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Kärnan är den militära alliansfriheten. Samtidigt finns det ett nära försvarssamarbete med Finland och USA, och ett försvarsindustriellt samarbete med Storbritannien.
Den nära relationen till Finland är central, och behöver värnas. ”Finlands sak är vår” gäller fortfarande – och vice versa. Redan här är det svårt att se att Sverige i praktiken skulle vara politiskt och militärt alliansfritt. Vi ingår redan i en mini-allians med Finland. Att Sverige stillatigande skulle se på om och när Finlands suveränitet kränks är otänkbart. Varför då göra avsaknaden av ömsesidiga försvarsförpliktelser till överideologi?
Däremot gör Brexit att det försvarsindustriella samarbetet med britterna blir både mer osäkert och mer komplicerat än när Storbritannien var en trygg EU-medlem.
Mest allvarligt för svensk säkerhetspolitik är dock den tveksamhet och osäkerhet som USAs president Donald Trump har väckt genom ett antal olika ageranden, t ex:
- Svagt och ursäktande gentemot Putins inblandning i det amerikanska presidentvalet – vilket gynnade honom.
- Sammanblandningen av säkerhetspolitiskt stöd och presidentens egna partipolitiska intressen.
- Sveket mot kurderna i norra Syrien, som hade varit trogna allierade i kampen mot IS, efter att Trump gav efter för Turkiets brutala och auktoritära ledare Erdogan.
Det är möjligt, men långt ifrån säkert, att militär alliansfrihet är det som bäst gynnar våra intressen framöver.
Vad händer om och när Sverige och Finland hamnar i ett svårt säkerhetspolitiskt läge, och en amerikansk president antingen agerar svagt i förhållande till Ryssland, eller bedömer att det inte i tillräckligt hög grad ligger i USA:s intresse att stötta våra länder mot en rysk aggression? I samband med sveket mot kurderna myntade Trump vad som i praktiken kan kallas för Normandiedoktrinen: endast de länder och folk som var med vid landstigningen av Normandie kan räkna med säkerhetspolitiskt stöd från USA när det verkligen bränner till. Sverige och Finland var, som bekant, inte med på Omaha beach.
Det är möjligt att detta bara är ett uttryck för Trumps nyckfulla infall. Det är också möjligt att det är fullt allvar, och i linje med hans ”America first”-linje. I så fall finns det en allt för hög grad av osäkerhet i det som är en central del av svensk avskräckning.
För svenskt vidkommande gör detta att vi kan behöva anpassa vår säkerhetspolitiska doktrin till de nya omständigheter som nu råder. Det är möjligt, men långt ifrån säkert, att militär alliansfrihet är det som bäst gynnar våra intressen framöver. Om den militära alliansfriheten ska överges, så är det dock tveksamt om det är till förmån för ett Natomedlemskap. Ett sådant skulle nämligen innebära ett ännu tydligare beroende av ett fortfarande lika osäkert USA. Dessutom är det sannolikt få svenskar som är pigga på att bli nära militärt allierade med Erdogans auktoritära, islamistiska och aggressiva Turkiet.
Mer intressant är att stärka också det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i den politiska allians som Sverige redan är med i: EU. Sverige deltar redan i det begynnande försvarssamarbetet inom PESCO. Det är bra. Men Sverige har på grund av vår militära alliansfrihet bromsat förre EU-presidenten Donald Tusks och franske presidenten Macrons olika visioner om en europeisk försvarsgemenskap. När ett mer begränsat ökat försvarssamarbete inom EU nu ändå håller på att utvecklas genom PESCO, så hör Sverige till de medlemsstater som håller tillbaka alla tankar på att utveckla samarbetet till en fullskalig försvarsunion. Det är inte säkert att det ligger i Sveriges säkerhetspolitiska intressen att fortsätta en sådan bromsning.
Anna Wieslander, en av Sveriges mest erfarna försvarsexperter, pekade redan för drygt ett år sedan på flera intressanta aspekter av utvecklingen av EU:s försvarssamarbete:
- Det är kanske hög tid att Europa tar ökat ansvar för sin egen säkerhet, och tar steg för att minska det militära beroendet av USA. Det innebär inte att man bryter med USA, utan snarare att man tar USA:s önskemål om större europeiskt eget ansvar på allvar.
- Det kommer att ta tid att ersätta de amerikanska försvarsförmågorna. Desto större anledning att Sverige inte håller tillbaka att denna återuppbyggnad påbörjas nu.
- Efter Brexit har Tyskland och Frankrike, som EU-samarbetets motorer, valt försvarsområdet som det mest centrala för att driva den europeiska integrationen framåt.
- Försvarssamarbetet inom EU handlar inte enbart om krishantering, utan om försvarskapacitet i bred bemärkelse. Häri ligger en diskussion om relationen till och samarbete med Nato under de närmaste åren.
Vad ambitionen med det europeiska försvarssamarbetet ska vara på sikt är just nu inne i ett formativt skede. Om Sverige vill vara med och påverka detta, så kan det vara en god idé att först reda ut om den nuvarande militära alliansfriheten är det bästa sättet att garantera svensk självständighet och oberoende, eller inte. En sådan bedömning bör bygga på en nykter och realistisk bedömning av den oroande utvecklingen i Ryssland.
Daniel Färm
chef Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
