Debatt Det är för enkelt att göra en arkitekturideologi ytterst ansvarig för girighet, ohälsa och sociala problem, skriver Claes Caldenby i ett svar på artikeln Dags att göra upp med den moderna arkitekturen.
Det finns ett intresse för arkitektur i dag, som arkitekter har all anledning att hälsa välkommet. Arkitekturen har länge varit frånvarande i kulturdebatten och för den som lever i arkitekturvärlden är okunskapen ibland förvånansvärt stor. Dessvärre är både politiker och media ofta på jakt efter enkla svar på svåra frågor. Också några som gör anspråk på att fördjupa sig tycks drivas av ett modernismhat och utmålar gärna arkitekterna som ensamt ansvariga för de brister vi kan se i våra livsmiljöer.
Gösta Alfvéns essä i Dagens Arena (25/1) är ett exempel på detta, som kräver ett bemötande. Essän har åtminstone tre problem i sin ensidighet.
Det första problemet
Alfvén gör sig en halmgubbe av en modernism som formulerades för 100 år sedan och angriper sedan den. Några ideologiskt engagerade arkitekter drev då en hård kritik mot den klassicism som präglade 1920-talet och anklagade den för allt möjligt. Det märkliga är att modernismhatarna i dag frammanar samma polarisering, fast med omvända förtecken. För många arkitekter var stilfrågan aldrig särskilt central, de hade praktiska uppgifter att lösa med de tekniska medel som var tillgängliga. Modernismens förenkling ifrågasattes redan under 1930-talet.
Både uppgifterna och medlen var under förändring i det tidiga 1900-talets samhälle. Till exempel blev det en ny uppgift för ett växande antal arkitekter att rita billiga och välfungerande bostäder för arbetare. Stiliseringen var ett sätt att samordna allt det praktiska som skulle lösas. Gränsen mellan klassicism och modernism var för många hårfin och lätt att röra sig fram och tillbaka över.
Men den grundläggande synen på vad som är god arkitektur förändrades inte och inte heller arkitektutbildningen. Vitruvius 2000 år gamla formulering att arkitektur är en förening av hållbarhet, ändamålsenlighet och skönhet gäller fortfarande. Kloka arkitekter såg historien som en djup och ständigt flödande kunskapskälla. Under olika perioder var detta olika starkt. Isoleringen under andra världskriget innebar både praktiskt och ideologiskt ett återvändande till traditionella material och former.
En dramatisk maktförskjutning ägde rum från 1950-talet och ledde fram till miljonprogrammet. Stora entreprenörer erbjöd sig att lösa bostadsbristen med statens finansieringshjälp. De små byggmästarna och arkitekterna som byggherrens förtrogna marginaliserades. I Sverige var denna ”produktionsanpassade projektering” särskilt framgångsrik och den löste också bostadsbristen, men med konsekvenser för arkitekturens kvalitet.
1970-talets lågkonjunktur innebar ett återvändande till den långa historien, i ombyggnad och stadsförnyelse men också i mera nyanserat nybyggande. Men maktskiftet hade redan skett och Sverige hade fått en extremt storskalig byggbransch för ett ganska litet land. Vi lever fortfarande med konsekvenserna av detta. Att bunta ihop denna långa och komplexa historia till en och samma modernism är både okunnigt och ohederligt.
Det andra problemet
Alfvén gör en arkitekturideologi ytterst ansvarig för girighet, ohälsa och sociala problem. Det är en bakvänd argumentation. Han har invändningar mot Alexis Pontviks bok om hur Stockholm förstörs av politiker och exploatörer i samverkan, med stadsbyggnadskontorets och alltför följsamma arkitekters medverkan. Pontvik tydliggör inte att ”den djupare orsaken” är en arkitekturideologi som låtit teknik och funktion ersätta intuition och konst, menar Alfvén. Som om exploatörer och politiker i ett mätbarhetssamhälle skulle låta sig övertygas av intuition och konst. Jag kan försäkra Alfvén att arkitekter snabbt lär sig att mjuka värden inte är särskilt gångbara att argumentera med.
Både Alfvén och rörelser som Arkitekturupproret för ett märkligt kulturkrig mot arkitekterna, som de menar är bärare av en modernistisk ideologi och därmed ansvariga för alla problem. De som har den verkliga makten i byggprocessen slipper undan kritik. Var och en med inblick i byggprocessen vet att det är en skev bild. En statlig utredning i början av 2000-talet satte med sin rubrik, ”Skärpning gubbar”, fingret på det verkliga problemet, dock utan att förmå göra särskilt mycket åt det. Vi ser i dag en förtätningsfundamentalism breda ut sig med överexploaterade bostadsmiljöer med dyra, små och mörka lägenheter i miljöer utan tillgång till grönområden för barn. Det är ett nytt miljonprogram fast utan miljonprogrammets sociala ambitioner. Och det genomförs i bästa ekonomiska samförstånd mellan exploatörer och politiker som ser att byggrätter ger pengar till skattefattiga kommuner. Arkitekter ritar husen därför att det är deras levebröd, men önskar inget hellre än att göra världen vackrare. Om modernismhatarna insåg var de verkliga problemen ligger skulle de kunna göra nytta, eftersom politiker gör klokt i att lyssna på folkrörelser.
Det tredje problemet
Alfvén erbjuder en förenklad naturvetenskaplig kunskapssyn som lösning på problemen. Mångordigt och med källhänvisningar breder han ut sig om fraktal geometri och neurobiologi och ser i detta ”vetenskapliga belägg för modernismens tillkortakommande”. Men det är bara en av många saker som arkitekter har anledning att ta till sig och det räcker inte långt i det dagliga arbetet. ”Varje designbeslut har minst 18 anledningar” har det sagts.
Arkitektur är, precis som vård och undervisning, en erfarenhetsbaserad omdömeskunskap. Jonna Bornemark har utvecklat detta klokt och tänkvärt i sina böcker om Det omätbaras renässans och Horisonten finns alltid kvar. Inte heller för en läkare duger det att bara bygga på naturvetenskap när man har med människor att göra. Samma sak gäller hög grad för arkitekter, vars kunskap har inslag av både teknik, samhällsvetenskap och humaniora och framförallt konsten att skapa helheter.
Bornemark argumenterar övertygande för att omdömet är en grundläggande mänsklig förmåga som är ”bortglömd” i vårt samhälle. Frågan är om ”räknenissarna” låter sig övertygas. Men det är i alla fall onödigt att som modernismhatarna lämna dem helt i fred.
Claes Caldenby, är professor emeritus i Arkitekturens teori och historia på Chalmers och sedan 45 år en i redaktionen för tidskriften Arkitektur.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
