Utvecklingen för Kinas mänskliga rättigheter går neråt. Omvärldens strategi för demokratisering fungerar inte, skriver Jojje Olsson, journalist baserad i Peking.
Varje år kring 4 juni är Kinas säkerhetspolis på helspänn. Då infaller årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg; den ojämförligt mest känsliga händelsen i kinesisk nutidshistoria.
Sommaren 1989 fördömde omvärlden förvisso massakern. Men då Kina 1992 sjösatte en rad modiga ekonomiska reformer stod samma länder på kö för att få tillgång till hundratals miljoner potentiella fabriksarbetare och konsumenter.
Trots att inte alla kriterier uppfyllts blev Kina 2001 medlem i Världshandelsorganisationen. I vissa kretsar finns nämligen en märklig uppfattning om att handel med omvärlden per definition även för med sig politiska reformer till en diktatur. Denna uppfattning verkar särskilt cementerad bland politiker och företagsledare som själva har mycket att tjäna på affärer med världens största land.
Men utvecklingen i Kina är ett tydligt bevis på att denna tes inte alls stämmer. Trots att landets handel med omvärlden i dag är större än någonsin, så är samhällsklimatet också värre än på mycket länge.
Då Xi Jinping blev president vid början av 2013 fanns förhoppningar även om politiska reformer. Det har dock blivit tvärtom; Human Rights Watch beskrev i fjol i en årlig rapport utvecklingen för mänskliga rättigheter som »särskilt skrämmande, även jämfört med det dåliga tillståndet i Kina under tidigare år«.
Förra sommaren arresterades 300 advokater på bara ett par veckor. Flera bloggare har fängslats för luddiga brottsrubriceringar som »hot mot den nationella säkerheten«. Kristna kastas i fängelse och deras kyrkor slås sönder. Hårdhänt politik har skapat hopplösa våldsspiraler med hundratals döda i minoritetsområden som Xinjiang och Tibet.
Kina har nu fler journalister bakom galler än något annat land, och återfinns på plats 176 av 180 på Reportrar utan gränsers globala index för pressfrihet. Journalister i Sudan, Somalia och Iran åtnjuter bättre villkor än sina kinesiska kollegor. Partiets grepp om utbildning och civilsamhälle har stärkts betydligt.
Trots detta har Kina någon slags fribiljett. Margot Wallström kallar gärna Saudiarabien för diktatur, men då frågan om Kina kommer upp menar såväl hon som Stefan Löfven att svensk utrikespolitik inte syftar till att »sätta etikett« på olika länder. Anledningen stavas pengar: Löfven sågs i fjol istället tala om nyttigt handelsutbyte och 65 år av goda diplomatiska relationer på kommunistpartiets eget tv-nätverk CCTV.
Sedan dess har Kina kidnappat två svenska medborgare, som tvingats till falska erkännanden på samma tv-kanal där Löfven just framfört en nyhetshälsning på kinesiska. En av dem, förläggaren Gui Minhai, har suttit i kinesiskt förvar sedan oktober utan vare sig rättegång eller formell brottsanklagelse. Svenska myndigheter håller tyst.
Fallet med Gui – eller Kinas otaliga andra övergrepp – uppmärksammas sällan heller av svensk media eller civilsamhälle. Då såväl aktivister som sörjande familjemedlemmar nu ännu en gång anhålls i tystnad på en årsdag av en brutal massaker som Kina försöker sopa under mattan, så är det läge att ifrågasätta vår egen uppfattning om och kravlösa relation med en av världens absolut värsta regimer.
Jojje Olsson, författare och journalist baserad i Peking sedan 2007
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
