debatt EU-debatten för ett kvarts sekel sedan handlade mycket om ekonomiska argument. Men när vi idag använder statistik för att utvärdera framstår fortsatt EU-medlemskap som långt ifrån självklart, skriver Michael Karlsson och Nujin Tasci.
Under försommaren har röster höjts för en ny EU-debatt. I en krönika i Expressen den 28 maj menar Viktor Barth-Kron att Sverige idag står inför ett vägval: vill vi vara med i det nya EU som håller på att växa fram efter Brexit och Covid-19 eller ska vi lämna unionen och istället gå den norska vägen? Stödet för ett mer överstatligt EU – som nu växer sig allt starkare i Paris, Berlin och Bryssel – får också Anders Jonsson att väcka frågan om Svexit i en krönika i Dagens Arena den 4 juni.
Den nya EU-debatten förs mycket i samtidens ljus; det är britternas utträde och unionens (o)förmåga att hantera den pågående pandemin som får forma svaren. Men vad händer om vi vidgar tidshorisonten? Talar Sveriges hittillsvarande erfarenheter av EU för eller mot fortsatt medlemskap? Och inte minst intressant, eftersom det i år är tjugofem år sedan som Sverige och Norge gick skilda vägar finns skäl fråga sig vem som egentligen vann.
Att Sverige gick med i EU för ett kvarts sekel sedan berodde mycket på ekonomiska argument. Enligt förre statsministern Ingvar Carlsson (S), som angav den nya färdriktningen 1991, handlade det om utsikter till ökad export, ökade investeringar, möjlighet till full sysselsättning och så vidare.
Men när vi idag, tjugofem år senare, tar hjälp av Internationella valutafondens databas för att utvärdera ländernas vägval framstår fortsatt EU-medlemskap som långt ifrån självklart (se Tabell).
Det är framför allt i två avseenden som förväntningarna har uteblivit. För det första har ett kvarts sekel med EU inneburit en märkbart högre arbetslöshet. Mätt som procent av den totala arbetskraften handlar det om en ökning från i genomsnitt 4,6 procent per år 1980–1994 till 7,6 procent per år 1995–2019. Motsvarande siffror för Norges del är 3,7 respektive 3,8 procent.
För det andra har Sverige halkat efter i BNP per capita (det sammanlagda värdet av de varor och tjänster som produceras i ett land under en period fördelat på antalet invånare). 1980–1994 var skillnaden marginell; båda ländernas BNP per capita låg då i genomsnitt på drygt 21 000 US dollar per år (2018 års priser). De senaste tjugofem åren har dock Sverige blivit akterseglat. Motsvarande genomsnitt ligger nu på 44 670 (Sverige) respektive 67 026 (Norge) US dollar per år.
Å andra sidan finns också faktorer som talar för att Sveriges ekonomi frodas mer inom än utanför EU. Jämför vi enbart ländernas BNP (dvs. utan hänsyn till antalet invånare) framstår Sverige som en vinnare. Från en årlig tillväxt på i genomsnitt 2,1 procent 1980–1994 har takten ökat till 2,6 procent under EU-åren. Omvänt har utvecklingen i Norge gått i motsatt riktning: från en årlig tillväxttakt på tre procent till 2,1 procent.
Kontrasten mellan länderna blir än tydligare när vi jämför deras export av varor och tjänster. 1980–1994 såg Sverige en årlig ökning på i genomsnitt 1,1 procent. Som EU-medlem har Sverige sprungit ifrån sitt grannland och ökningstakten har hittills legat på i genomsnitt 5,1 procent per år. Motsvarande siffror för Norge skvallrar om ett betydande farttapp sedan 1995: från en årlig ökningstakt på i genomsnitt 5,3 procent till 1,7 procent.
Så långt talar jämförelsen för ett oavgjort resultat: Sverige vann i BNP och export, men förlorade i arbetslöshet och BNP per capita. Återstår se hur det gick med investeringarna. Här bjuder statistiken på något av en cliffhanger; oavsett vilken väg Sverige och Norge valde för tjugofem år sedan har båda erfarit en minskning i de totala investeringarna (mätt som andel av BNP). Genomsnittet per år före och efter 1995 har sjunkit med 1,7 procentenheter (Norge) respektive 0,2 procentenheter (Sverige).
Jämförelsen av ländernas ekonomiska utveckling ger inget entydigt svar på de inledande frågorna. Det finns argument både för och mot fortsatt EU-medlemskap. Likaså kan både Sverige och Norge framställas som vinnare och förlorare. Var man slutligen landar beror därför på vilka ekonomiska aspekter som man tycker är viktigast.
För svensk del skulle man möjligtvis kunna hävda att medborgarna har skäl att vara mer besvikna än företagen. Sverige har förlorat på arbetslöshet och BNP per capita, det vill säga områden där medborgarna snabbt märker av effekterna. Omvänt kan företagen glädjas åt framgångar vad gäller BNP och export, även om den oförändrade investeringsnivån bör vara en besvikelse.
EU-debatten för ett kvarts sekel sedan handlade mycket om ekonomiska argument. Dessa är förstås relevanta också idag. Med tiden har dock dagordningen breddats och idag påverkas medborgarnas ställningstagande till EU-projektet av en rad frågor. Utfallet av en ny EU-debatt torde därför även vara beroende av var man står i frågor som exempelvis migration, miljö och säkerhet.
Michael Karlsson, professor i statsvetenskap
Nujin Tasci, master i statsvetenskap
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
