Statsministerns första maj-tal var en stark uppvisning i klassretorik. Nu gäller det att gå från ord till handling.
Vad skönt det måste kännas, tänker jag när jag ser Stefan Löfven på Götaplatsen i ett soligt Göteborg.
Härligt att vara den första socialdemokratiska statsministern sen 90-talskrisen som kan se väljare och partikamrater rakt in i ögonen och säga: »Nu är det slut på nedskärningarna. Nu rustar vi upp.«
Årets första maj-tal var en stark uppvisning i klassisk svensk »vi och dom«-retorik.
Gång på gång återkom Löfven till det han med rätta kallar skiljelinjen i svensk politik, den mellan skattesänkarhögern och samhällsbyggarvänstern – som om åtta år med moderaternas Nya arbetarparti och triangulering bara vore en löjlig parantes.
Rent konkret var det däremot inga nyheter.
Det pratades mycket lite om den nya, hårda asylpolitiken, men mer om de utlovade beredskapsjobben, drygt 5 000, som ska erbjudas nyanlända i stället för de okvalificerade låglönejobb – vardagsjobb – som framförallt Liberalerna och KD förespråkar.
Med tanke på att ungefär 30 000 av de som fick asyl i Sverige förra året saknar gymnasieutbildning, verkar det lite futtigt – å andra sidan är det viktigare för S att lyfta fram vad samhällsinvesteringar kan göra för att skapa nya arbetstillfällen: bostadsbyggandet, som fortfarande står och stampar, ska sätta fart, infrastruktursatsningar ska intensifieras, välfärdsmiljarden till kommunerna ska sätta även de hjulen i rullning.
Vi är nog många som hade velat se frukterna av sådana satsningar redan nu. De rödgrönas turbulenta första år vid makten har inte precis kännetecknats av hög förändringstakt.
Det hårdaste trycket på från vänsterhåll kom inte från Jonas Sjöstedt, som levererade ett otroligt tamt och intetsägande tal i Malmö, utan från LO:s Karl-Petter Thorwaldsson i Malmö Folkets park. »Vi kommer aldrig någonsin att skriva under ett kollektivavtal där man får lägre lön om man kommer från ett annat land!«, var hans budskap till tusentals jublande Malmö-bor.
Han fortsatte med att lyfta pensionsfrågan och menade att pensionssystemet är en av de största källorna till ekonomisk orättvisa, inte minst mellan kvinnor och män, i dagens svenska samhälle. Särskilt politiskt betydelsefullt var hans löfte till LO-medlemmarna om att driva frågan mot regeringen. Senast 2028 ska pensionsnivån enligt Thorwaldsson vara minst 70 procent av lönen igen. Ett intressant förslag, och oerhört kostsamt, men det känns ändå viktigt att en fråga som har varit politiskt död kommer upp på dagordningen igen.
För så är det ju, konstaterade såväl statsminister Löfven som Thorwaldsson, att vi svenskar lever i paradoxernas land. Samtidigt som vi har den högsta tillväxten, bästa ekonomin och lägsta arbetslösheten på mycket länge, växer den ekonomiska klyftan mellan svenskarna för varje dag som går.
Det är uppfriskande att höra att både S och LO ta till brösttoner. Men nu är det slutsnackat: dags att gå från insikt till handling.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
