ledare Det krävs en kompetent och mycket engagerad politiker för att kunna ta itu med den fråga som turerna kring Ann-Marie Begler har skymt: Urholkningen av skyddet vid sjukdom.
Socialförsäkringsministern Annika Strandhäll kritiseras som väntat av Konstitutionsutskottet för förflyttningen av Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler.
Ett enigt KU konstaterar torrt att det är regeringen som är ytterst ansvarig för statsförvaltningen, och ”måste kunna omplacera en myndighetschef om den anser att chefskapet inte utövas på ett tillräckligt bra sätt.” Men KU påpekar också att det måste finnas ”sakliga och objektivt godtagbara skäl för ett beslut om förflyttning av en myndighetschef”, och inte minst: dessa skäl måste dokumenteras. Och detta är den allvarligaste kritiken mot Annika Strandhäll och hennes medarbetare, att ”någon dokumentation kring förflyttningen inte har gått att uppbringa”.
Annika Strandhäll får kritik av KU, men hon kommer inte att behöva avgå. Centerpartiets ledamot i KU har redan gjort klart att det inte är aktuellt för C att ändra sin ståndpunkt i om det blir en ny misstroendeomröstning i Riksdagen.
Människor som betalat skatt hela livet i tron att de skulle få ett gott skydd får se sig dragna vid näsan
Annika Strandhäll är minister i Stefan Löfvens regering. Gott så. För det krävs en kompetent och mycket engagerad politiker för att kunna ta itu med den fråga som turerna kring Ann-Marie Begler har skymt: urholkningen av anställdas skydd vid sjukdom.
Varje månad avstår Sveriges löntagare löneutrymme till arbetsgivaravgifter. En del av arbetsgivaravgifterna utgörs av sjukförsäkringsavgiften.
Som Mårten Martos Nilsson skriver i tidningen Arbetet: Försäkringskassans pengar är de anställdas pengar. Pengar som vi anställda har avstått för att vara försäkrade om vi blir sjuka eller arbetslösa.
Under de senaste åren har sjukförsäkringsavgiften sänkts, den har mer än halverats sedan 2006. Utan att arbetsgivaravgifterna har sänkts. Istället har staten passat på att höja en annan del av arbetsgivaravgifterna: den allmänna löneavgiften. Det är pengar som går rakt in i statskassan. Pengar som gör det möjligt för staten att betala av på statsskulden. Eller sänka skatten för de allra rikaste (som när värnskatten avskaffas).
Under de senaste tio åren har löntagarna avstått lika mycket löneutrymme, men de har fått mindre trygghet. Utgifterna för sjukpenning och sjukersättning (tidigare förtidspension) är nu de lägsta på hela 2000-talet.
Det syns i Försäkringskassans avslag. Människor som betalat skatt hela livet i tron att de skulle få ett gott skydd vid arbetslöshet, sjukdom och åldrande får se sig dragna vid näsan, som Liv Beckström skriver i en rasande essä.
Utgifterna för sjukförsäkringen sjunker inte för att vi blivit friskare, utan för att lagstiftningen blivit stramare, och Försäkringskassans tillämpning allt striktare. Skyddsnätet har allt större maskor. Stupstocken är borta men tidsgränserna i den ”rehabiliteringskedjan” som Annika Strandhäll ville att Anne-Marie Begler skulle förbättra är stenhårda, efter bara 180 dagar kan du stå där med beskedet: ta ett ”vanligt förekommande arbete” varsomhelst i Sverige, eller sälj allt du äger innan du kanske kan få en skärva från socialtjänsten.
Konsekvensen är att människor som är för sjuka för att arbeta blir fattiga. Och ofta ännu sjukare. Främst drabbas kvinnor i LO-yrken. Det är den nya tidens otrygghet.
De som har råd (eller tillhör ett fackförbund på en privilegierad del av arbetsmarknaden) skaffar sig privata försäkringar. Det är förödande för människors vilja att betala till de gemensamma systemen. Och förödande för jämlikheten.
Framförallt är det förödande för socialdemokratin, som gick till val på löftet om att leverera ”trygghet i en ny tid”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
