debatt De politiska låsningarna kring skolsystemet med vinstdrivande aktörer, skolpeng och skolval är starka. Det finns dock ett annat beslut som haft kraftig påverkan på vårt skolsystem men väldigt sällan nämns i dagens debatt. Det handlar om pengar, skriver Johan Enfeldt.
När friskolesystemet infördes var regeln att fristående skolor skulle ha 85 procent av den genomsnittliga kommunala skolkostnaden per elev i ersättning. Detta var mycket omdebatterat och många ansåg att det var en för hög nivå med tanke på kommunernas mycket större ansvar.
Den statliga utredningen Fristående skolor – Bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38) utredde saken och gav kritikerna rätt:
Den grundläggande och lagfästa bidragsprocenten till fristående skolor måste sättas så att konkurrensen mellan kommunala och fristående skolor sker på lika villkor. Dess lägsta gräns kan då enligt utredningens analys inte överstiga 75 procent av kommunens genomsnittsnittskostnad per elev.
Den är en formulering som är värd att läsa igen. Utredningens förslag blev senare den socialdemokratiska regeringens i proposition 1994/95:157. Ylva Johansson var då statsråd med ansvar för grundskolan i utbildningsdepartementet.
Bara några år senare, fortfarande med Ylva Johansson som skolminister, ändrades dock ersättningen till den modell vi har idag. De fristående skolorna skulle nu istället få 100 procent av den kommunala genomsnittskostnaden per elev. Ändringen föreslogs i proposition 1995/96:200 och det centrala avsnittet hade lydelsen att fristående skolor skulle tilldelas ”bidrag utifrån skolans åtagande och elevernas behov på samma grunder och enligt samma principer som kommunen tillämpar i fråga om de egna grundskolorna”.
Det här blev startskottet för den utveckling som till idag gett oss börsnoterade koncernskolor. När ersättningen höjdes ökade vinstpotentialen.
Det här blev startskottet för den utveckling som till idag gett oss börsnoterade koncernskolor. När ersättningen höjdes ökade vinstpotentialen. Ökad vinst betydde minskad risk. Minskad risk betydde att skolan blev intressant för riskkapitalet. Academedia grundades 1996. Kunskapsskolan 1999. Internationella Engelska Skolan (IES) hade startat i liten skala några år tidigare, men den stora tillväxten kom igång när vinstpotentialen ökade. Idag har IES fler elever än Uppsala kommun i årskurs nio.
Jag vågar påstå att vår skolmarknad skulle se helt annorlunda ut om ersättningen legat kvar på 85 eller 75 procent. Vi hade inte haft ett lika splittrat skolsystem. Vi hade inte sett 40 procent av niorna i Stockholm gå ut från en fristående skola. Vi hade inte läst börsrapporter om potentialen i att satsa på årskurs F-3. De grundproblem som finns i systemet i sig, inte minst vad gäller etableringsfriheten som motverkar långsiktiga och effektiva investeringar, hade funnits kvar men problemen hade varit mindre.
Under våren 2020 finns chansen att få upp frågan om ersättning till kommunala och fristående skolor på den politiska agendan. I slutet av mars kommer utredningen Ökad likvärdighet genom minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (U 2018:05) med sina förslag. I direktiven märks punkten ”analysera hur dagens finansiering tar hänsyn till elevers behov och skolors förutsättningar att bedriva en likvärdig utbildning”och lämna nödvändiga författningsförslag. Då krävs att politiker från partier som vill ändra systemet fokuserar på det som är avgörande på en marknad: pengarna.
Även förespråkare av valfrihet och etableringsfrihet bör nämligen kunna föra ett sakligt och rationellt resonemang om förutsättningar, villkor och ersättningsnivåer. Till skillnad från en kommun har fristående skolor inget ansvar för långsiktighet. Friskolan har ingen skyldighet att starta en ny klass när elevantalet ökar. Friskolan kan låta bli att etablera sig där det inte är lönsamt. Friskolan kan stänga med kort varsel när lönsamheten blir för dålig. I samtliga fall är det kommunen som får ta kostnaden. Det är kommunen som har utbudsansvaret. På detta sätt snedvrids konkurrensen och offentligt drivna skolor utarmas. Att olika ansvar måste medföra olika ersättning är därför en viktig principfråga om vi ska blanda privata och offentliga utförare i välfärden. Det är också en fråga som borde kunna diskuteras utan att ideologiska låsningar om vinst och valfrihet lägger hinder i vägen.
Det är hög tid att riva upp beslutet som gav friskolor rätt till samma ersättning som kommunala skolor.
Johan Enfeldt
S-medlem
tidigare liberal kommun- och regionpolitiker
aktiv i Nätverket för en likvärdig skola.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
