Debatt Det som gör ondast i mig idag är att omvärlden har övergett medborgarna i Iran och inte inser att ayatollorna är en fara långt utanför Irans gränser, skriver Kurdo Baksi.
Idag är det 45 år sedan ayatollan Ruhollah Khomeini återvände till Iran från sin franska exil.
Mitt trettonåriga jag i Kurdistan minns skakiga svartvita tv-bilder där Khomeini togs emot som en hjälte på flygplatsen i Teheran. Folkmassan trodde att en räddare hade landat. Det mångetniska och mångreligiösa Irans perser, kurder, azerier, ahwazier, armenier ville vid tidpunkten inget annat än att bli av med förtryckaren shahen.
Goda råd var dyra. I själva verket tog medborgarna i Iran emot en man som kom att förvandla Iran till ett helvete på jorden. Iran blev en teokrati istället för demokrati. Könssegregation, förtryck, avrättningar och diskriminering blev vardag. Tusentals oliktänkande straffades och straffas med avrättningar (Iran är det land som, efter Kina, avrättar flest invånare i världen).
Kurder från Iran riskerar sina liv även i Sverige
Alla demokratiskt sinnade och sekulära krafter som hade tur lämnade landet. Exiliranier tros idag vara minst sex miljoner. Inget som påminner om oberoende rättssystem existerar i landet. Sharia utgör grunden för lagstiftningen och domstolsväsendet i Iran. Ayatollorna kan inte stava till yttrande- och pressfrihet. Kvinnor har berövats alla sina rättigheter. De tillåts inte bestämma över sin kropp. De får inte resa utomlands utan tillstånd av en manlig släkting. Mannen kan skilja sig när han vill men kvinnan möter många juridiska hinder när hon vill skilja sig. Alla kvinnor och flickor över nio år (oavsett religion och medborgarskap) måste dölja håret i Iran med slöja (roosari). Annars riskerar de 74 piskrapp och/eller misshandel av de omoraliska så kallade moralpoliserna. TV4-journalisten Sara Recabarren beskriver steg för steg i sin färska bok Irans döttrar hur kvinnorna berövades sina rättigheter. Även kvinnornas motståndsrörelse, “Kvinna. Liv. Frihet.”, som började i september 2022 med mordet på den unga kurdiska kvinnan Jina Mahsan Amini, får mycket utrymme i Irans döttrar.
Och alla minoriteter som hade hoppats på rättigheter efter den så kallade revolutionen 1979 utsattes för förföljelse, deportation och massmord. Den religiösa minoriteten bahá’ íerna utsätts för våldsamma bostadsräder, olovliga arresteringar, godtyckliga häktningar och ekonomisk förföljelse.
Kurderna i Iran, som är fler än befolkningen i Sverige och kräver autonomi i de kurdiska provinserna och reell demokrati för Iran, har betalat ett högt pris för friheten. Kurder från Iran riskerar sina liv även i Sverige.
Jag tänker på Efat Ghazi, dotter till president Ghazi Muhammed i den kortlivade kurdiska Mahabad-republiken i iranska Kurdistan efter andra världskriget, som miste sitt liv efter att ha öppnat en brevbomb i Västerås för mer än tre decennier sedan. Jag tänker på stockholmaren Kamuran Hedayeti som miste sitt liv efter att ha öppnat en annan brevbomb 1994.
Det som gör ondast i mig idag är att omvärlden har övergett medborgarna i Iran och inte inser att ayatollorna är en fara långt utanför Irans gränser. Iran vill exportera sin intoleranta regim till Jemen, Irak, Syrien, Libanon och andra stater.
Så länge omvärlden inte bryter alla politiska och ekonomiska relationer med Iran kommer vi att bevittna allt större förtryck av oliktänkande, kvinnor och minoriteter i Iran.
45 år av förtryck av invånarna i Iran räcker!
Det är dags att sätta punkt för ayatollornas styre!
Kurdo Baksi, författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
