Fru Daytrader, Herr Projektledare eller Fru Friskoledirektör. Låter konstigt, men titlar borde vara framtiden. Vi har testat att dua varandra nu i 50 år och Sverige är mer ojämlikt än tidigare.
Språkdebatten rasar på ledarsidor, i kompisgäng och på sociala medier. De och dem skall ersättas av dom och folket är rasande. Vreden är dock felriktad. Vi har ett större språkligt problem och det är Du-reformen.
Den så kallade ”Du-reformen” genomfördes i demokratisk anda under det soliga 60-talet. Det var en ny tid. Direktör och proletär skulle vara lika mycket värda i den nya jämlika välfärdsstaten. Det gick bra. Klyftorna minskade och välfärden blev starkare. I någon form av folklig iver tvättades alltså titlarna bort. En av klassamhällets tydligaste markörer försvann.
Att samtidigt leva i en illusion om att vi är ett jämlikt land blir fegt för att inte tala om kontraproduktivt
Nu, 50 år senare, verkar den ivern naiv. Kriser, krig och pandemier har avlöst varandra och det optimistiska Sverige som ville kasta av sig ojämlikhetens bojor är borta sedan länge. Faktum är att klassamhället aldrig besegrades. Dolt bakom välmenat duande gömde det sig i skuggorna, växte och frodades.
Som den onda trollkarlen i någon brittisk fantasyserie är det nu starkare än någonsin. Den rikaste procenten av Sveriges befolkning äger 35 procent av landets samlade förmögenhet. Det är 15 procentenheter mer än när vi började dua på 70-talet och värre än i USA. Sverige har de tolfte högsta förmögenhetsklyftorna i världen, toppat bara av länder som Sydafrika, Zambia och Bahamas.
Att samtidigt leva i en illusion om att vi är ett jämlikt land blir fegt för att inte tala om kontraproduktivt. Varför låta Barbara Bergström , Ulf Kristersson eller Hans majestät konungen komma undan med att vara som oss? De är inte det, kommer aldrig att bli det. Det borde vara Fru direktör, Herr Statsministern och Hans majestät som gäller.
Ett vanligt argument är att alla har fått det bättre trots att klyftorna ökat. Men skulle välfärden vara finansierad som 1980 saknas 266 miljarder om året. De här klyftorna har reella effekter på människors liv. För en lågutbildad person i Vårby är den beräknade medellivslängden 18 år lägre än för en högutbildad i Danderyd. 18 år.
Det är klart att det inte är på grund av duandet som ojämlikheten skenat sedan 70-talet. Det beror på kraftigt ökade kapitalintäkter för de som har kapital, jobbskatteavdrag och privatiseringen av välfärden. Vi förtjänar dock inte längre att skryta med jämlikhet i språket om vi börjar vissla och titta bort så fort någon frågar om hur det verkligen ligger till.
Jag bryr mig faktiskt inte om ifall det är de eller dom som har 18 år lägre beräknad medellivslängd i Vårby än i Danderyd. Det finns ett mer grundläggande språkligt problem. Man skall kalla saker vad de är. Tills vi börjar ta ojämlikheten på allvar är en direktör en direktör och en arbetare en arbetare.
Lowe Smith Jonsson, är praktikant på Dagens Arena och går Aftonbladets ledarskrivutbildning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
