Framtiden tillhör inte dysterkvistarna

Just nu pågår en tävling om vem som kan vara den största dysterkvisten. Galningarna i Vita huset, klimatkrisen och våldet här på hemmaplan gör att uppgivenheten stiger. Visst finns det goda skäl till oro. Men istället för att ägna energin åt att måla allt i svart bör man fråga sig: Hur kan jag och vi vara en motkraft?

De senaste åren har jag arbetat nära några av landets största och viktigaste organisationer – både i den fackliga världen och brett i civilsamhället. Det är organisationer som har bidragit till ökad gemenskap, sociala innovationer, rättvisa för underordnade grupper, mer jämlikhet, att jaga på politiker och makthavare och till en mer levande demokrati. Trots detta är min känsla att man lider av kollektivt dåligt självförtroende. Känslan är att ens makt och inflytande minskar. Man frågar sig också vem som ska vilja bära och vara medlem i organisationen i framtiden.

Jag förstår, det är lätt att stirra sig blind på de korta perspektiven och det som händer här och nu. Regeringen skär ner på stödet till folkbildning, bistånd, fredsorganisationer och etniskt baserad organisering. Man anklagas för fusk, ineffektivitet och för att bidra till segregation. På det internationella planet byts biståndsbudgetar mot försvarssatsningar.

Den mest avgörande punkten är huruvida man lyckas presentera en vision som engagerar

Men, kom ihåg att då och då lyfta blicken. En titt på data kan ge ett vidare perspektiv.

Sedan 1992 mäter forskarna vid Marie Cederschiöld Högskola hur stor andel av svenskarna som arbetar ideellt. Resultatet är påfallande stabilt. Ungefär hälften av befolkningen i åldrarna 16 till 84 år har jobbat ideellt det senaste året. På över 30 år har det – trots dysterkvistarnas utsaga – inte alls skett någon dramatisk förändring. 

Och potentialen är stor. I en tidigare upplaga av studien Medborgerligt engagemang i Sverige gör samma forskare den ungefärliga uppskattningen att 15 procent av befolkningen aldrig kommer att engagera sig ideellt. Trist för dem. Med snabb huvudräkning kan man då komma fram till att det är ungefär 35 procent av befolkningen som kan tänka sig att engagera sig ideellt, men som inte gör det i dag. 

Här finns det guld att gräva för fackförbund, miljöorganisationer, politiska partier, kvinnorörelsen och andra som kämpar för en bättre värld. Att en del av de stora organisationernas medlemssiffror viker ska inte förväxlas med att intresset för ideellt engagemang har minskat. Tvärtom. Det är snarare hög tid att växla upp organiseringsambitionerna.

I veckan släpps min nya bok Sörj inte, organisera er – en bok om att sätta människor i rörelse. Min slutsats är enkel: Den nya tekniken och den ökade individualismen ger – tvärtemot vad man kan tro – goda möjligheter för de som vill organisera fler i dag och engagera fler i framtiden. Bollen ligger i alla föreningars och organisationers knä. Den mest avgörande punkten är huruvida man lyckas presentera en vision som engagerar och om man klarar av att uppdatera sina former för engagemang.

I ett land där vi får organisera oss fritt, åsiktsbilda på längden och tvären och dessutom har ett stabilt civilsamhälle med en historia fylld av framgångar är förutsättningarna exceptionellt goda för att – med självförtroende – ta klivet in i framtiden.

Som jag så ofta säger när jag träffar föreningsaktiva, jämlikhetskämpar, proffsorganisatörer och ledare i civilsamhället: Det är ingen annan som kommer att skapa det där glada 2030-talet vi drömmer om. Det är upp till oss. Så sörj inte, organisera er.

Silvia Kakembo, är chef för Arena Opinion och skribent på Dagens Arena