Pakistan har alltid varit ett svajigt land. Humlan som egentligen inte kan flyga. Men nu sugs det långsamt ned i inbördeskrig. Det går inte att undvika minnen från det algeriska inbördeskriget, där revolutionära islamister sågade sig genom offrens halsar tills de kvävdes i eget blod.
Det är bra att general Musharraf lovat att val trots allt ska genomföras. Men det här handlar inte om Bhutto eller Musharraf. Inte ens om parlamentsval. Utan om större processer.
Bushs krig mot terrorismen har helt enkelt rubbat Pakistans osynliga balanspunkter. Vägen mot inbördeskrig hänger samman med hela den rad av konflikter, krigshot, bombningar och inbördeskrig som sträcker sig från Gaza i väster till Afghanistan i öster. Det börjar bli dags att beskriva situationen som ett regionalt världskrig.
Hela regionen, varje stridszon, präglas av en järntriangel utan minsta öppning: en militär med maktambitioner, en politisk kleptokrati och små men beslutsamma grupper av revolutionära islamister. Pakistan upprepar mönstret.
Frågan hur en demokratisk utrikespolitik ska förhålla sig tränger på varje dag. Den är outhärdligt svår. USA:s neokonservativa idealism har för länge sedan avgått med katastrofalt IG. Nu återstår diplomati för status quo och stabilitet. Inte så konstigt i just Pakistan där USA, enligt Ziauddin Sardar på New Statesman, pumpat in 130 miljoner dollar i månaden till Musharraf sedan 11/9. Det är en stabilitetsdiplomati som Dagens Nyheters ledarsida märkligt nog sluter upp bakom – underligt eftersom det inte är särskilt liberalt. Stabilitetens pris är fängslade liberala, islamistiska och socialdemokratiska demokrater, jurister, feminister, människorättsaktivister och journalister.
Idén om stabilitet, det vill säga status quo, är dessutom ett självbedrägeri, ett sätt att blunda för Pakistans långsamma fall in i samma mardröm som satte skräck i Algeriet.
En europeisk och svensk utrikespolitik som tar demokratin på allvar måste hitta frizonerna utanför järntriangeln. Den måste identifiera de demokratiaktivister som nu pressas hårt i Pakistan. Lyfta upp dom. Ge dem status. Utrikesministrar på väg till Islamabad ska träffa landets kämpande jurister, inte Benazir Bhutto. Det är där vårt stöd ska ligga – och sägas klart och tydligt i både real och symbolisk utrikespolitik.
Den kapsejsade neokonservatismen bär på en utmaning: att våga politik för förändring. Men en förändring på andra villkor än Bush tänkte. Det är faktiskt arvet från Olof Palme och Pierre Schori. Har vi glömt det? Eller är det modet och självförtroendet som sviker oss?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
