Det viktiga är kanske inte exakt vem som blir språkrör utan hur Miljöpartiets identitet ser ut just nu.
Märta Stenevis avgång kommer med en bitter eftersmak. Det är hårt att leva i den politiska hetluften. De som hamnar där måste, med några få undantag, vara gjorda av väldigt hårt virke.
Jobbet pågår i stort sett dygnet runt, och tillåter de det inte att göra det tycker många att de inte gör ett bra jobb.
Det finns press medlemmar, väljare, massmedier och partikollegor. För att inte tala om den press som numera kommer från filterbubblorna i sociala medier.
Där är just miljöpartister extra hårt ansatta eftersom SD-högern, och i allt högre grad Moderaterna och Kristdemokraterna, gjort just det partiet och dess företrädare till sina främsta hatobjekt, lite oklart varför.
I Märta Stenevis fall hade hon dessutom en uppslitande intern konflikt från språkrörsvalet i höstas och en debatt om sin roll som chef med sig i ryggen. Enligt de som var missnöjda var hon kanske gjord av lite för hårt virke.
Frågan handlar nu inte bara om vem som ska vara språkrör jämte Daniel Helldén. Det handlar också om hur Miljöpartiet ska klara av att förverkliga sin potential. För den borde vara mycket större än vad partiets väljarstöd just nu visar.
Med en högerregering som struntar i klimatet, samtidigt som alla inser att det är vår tids mest brännande fråga.
Med en socialdemokrati, och möjligen även ett Vänsterparti, som bestämt sig för att jaga efter flyende SD-väljare, med tydliga förflyttningar i riktning mot traditionalistspektret i den omtalade GAL–TAN-skalan.
Det borde finnas ganska många väljare där ute som inte gillar den utvecklingen.
Men hittills har det inte lett till några tydliga vinster för Miljöpartiet.
Daniel Helldéns idé tycks vara att fokusera än hårdare på klimatet och miljön. Det kan vara rätt strategi, men det kan också vara viktigare att tydliggöra partiets identitet. Vilka är ”miljöpartisterna” och hur knyter det an till väljarna?
Ledarbyten är inte ovanligt i Mp. Dels för att de har två språkrör, dels för att de på senare år bytt ofta. Samtidigt är det ofta just i det partiet som medierna och debatten hamnar i ”frälsarfacket” när de ska förklara vad den nya kraften ska åstadkomma.
Men det tar tid för en partiledare att etablera sig i offentligheten. Ofta flera år. Se bara på Annie Lööf, som länge uppfattades som ett sänke för Centern, men som höll ut och till slut framstod som en av de allra starkaste svenska politikerna. Ebba Busch gjorde samma resa, med en trevande start för att senare bli den högst rankade (även om hon på senare år rasat igen).
Och nu ska Mp börja om med två nya ledare.
Risken är förstås också att det också uppstår slitningar i valet av Stenevis efterträdare.
Det är inte vad Miljöpartiet behöver just nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
