Dags för en ny ekonomisk politik

I politik är det klokt att läsa mellan raderna. Särskilt när skatter kommer på tal i en valrörelse.

Den ekonomiska utvecklingen i Europa är nedslående. Sju år efter den finansiella kraschen befinner sig EU i vad som liknar en evig lågkonjunktur. Tankesmedjan Bruegel menar att detta är Europas djupaste depression någonsin. 1930-talskrisen var inledningsvis djupare men återhämtningen kom snabbare.

Detta är en bakomliggande orsak till att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt tagit på sig sina alarmistiska kostymer. Europas kräftgång sänker de tidigare låga svenska tillväxtprognoserna ytterligare. Lägre tillväxt ger färre jobb och mindre skatteintäkter.

I botten är det fråga om en kris för hela EU-projektet. Det ekonomiska åtstramningsreceptet har betingat ett högt pris. I dag är kritiken mot denna politik monumental men alternativen lyser med sin frånvaro.

Men den svenska staten har också ett långsiktigt behov av att förstärka inkomstsidan. Det vill säga höja skatterna. Inte alldeles lätt att tugga i sig. Särskilt om man investerat så mycket av sitt politiska kapital i motsatsen. Därför vred Fredrik Reinfeldt på sig så gott han kunde när han häromdagen frågades ut i Sveriges Radio.

Konjunkturinstitutet menar att vi behöver öka statens intäkter bara för att upprätthålla välfärdens nuvarande kvalitet. Skattehöjningar skulle förorsaka ett folkligt uppror, menade Reinfeldt. Men ett ickesvar är också ett svar. Ett ickebesked också ett besked.

Argumentationen bakom den nymoderata arbetslinjen såg enkel ut. Genom sänkt skatt på arbete skulle jobben bli fler, ekonomin växa och skatteintäkterna öka. Allt skulle bli bättre. Alla skulle bli nöjda. Detta var de nya Moderaternas centrala argumentationslinje som gav två valsegrar.

Men arbetslösheten är högre i dag än när politiken introducerades. De utlovade resultaten har uteblivit. Kent Werne berättar i ”Ofärdsland. Livet längs arbetslinjen” om de människor som fått betala priset för experimentet. Och Sandro Scocco och Josef Taalbi beskriver i Arena idés rapport ”Lägre skatter, färre personal, större behov” de växande hålen i välfärden. Det kokar ner till minskade reala resurser.

Om den nationella politiken inte visar vägen kommer politikerna i kommunerna att försöka lappa och laga i välfärdsstatens fogar. Allt sedan 1990-talskrisen har staten minskat sitt finansiella ansvar för finansieringen av välfärden. I praktiken innebär det att Sverige bryts sönder.

Klyftan mellan enskilda kommuners kostnader och skatteunderlag växer. Det kan inget skatteutjämningsförslag i världen råda bot på. Kommunskatten är dessutom inte progressiv utan proportionell.

Den ekonomiska politiken bör ses över. Överskottsmålet är en produkt av 1990-talets skuldkris. I dag är läget ett annat. Staten har inget skuldproblem. Plus minus noll över en konjunkturcykel är ett rimligare mått i dag. Vilket skulle öka det politiska handlingsutrymmet högst väsentligt.

Riksbankens inflationsmål bör inte överges men revideras och kompletteras med ett sysselsättningsmål. Att kränga på sig spenderbyxorna har inget egenvärde. Men vi behöver otvetydigt öka statens intäkter och statens ansvar för välfärden.

Å den ena sidan har vi de som inte vill – av ideologiska skäl. Å den andra de som kanske vill men inte vågar. I varje fall inte före valet. Det är valdebatten i ett nötskal.