Våldsmonopolet har blivit en trygghet för det vita majoritetssamhället men en skräck för Malmös minoriteter.
Ljudet från kängor som trampar mot asfalten ekar mellan husfasaderna i hörnet Falsterbogatan-Kristianstadsgatan. De feministiska demonstranterna vänder sig om och möts av knivhugg och glasflaskor som slungas över de omkring 200 som samlats. Sex stycken får åka till sjukhuset med allvarliga knivskador.
Nazistattacken mot feministiska aktivister för en vecka sedan var inte bara ett övergrepp mot det fria ordet – det kastade också ljus över ett strukturellt problem som inte tagits på allvar. Samtidigt som högerextrema nätverk beskriver handlingen som ett sätt att erövra det offentliga rummet tvekar både polis och medier inför att beskriva motivet som politiskt motiverat.
Skånepolisens sätt att beskriva attacken – som ett ”bråk mellan vänster- och högerextremister” – lånar ordval från Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti. Språket spred sig sedan till medier i stort. SVT svalde verklighetsbeskrivningen, polisens omskrivning blev nu sanning.
Det nazistiska ytterkantsvåldet förringas och jämställs med den antifascistiska motdemonstrationen. Undfallenheten trumfar sanningen och nyanserna uteblir.
Det är knappast första gången poliskåren i Malmö hamnar under lupp för agerande i samband med hatbrott eller diskriminering. För fem år sedan avslöjade Expressen att poliser inom Skånepolisen kallat ungdomar ”apajävel” och ”blatte”. Den gången lovade ledningen för Polismyndigheten dyrt och heligt att utreda det inträffade, men några resultat presenterades aldrig. Tystnaden är talande.
När rättsrötan med det etniskt kategoriserade reva-registret kom upp i ljuset under förra året var det återigen polisen i Skåne som hamnade i blickfånget. Våldsmonopolet blev nu en trygghet för det vita majoritetssamhället men en skräck för Malmös minoriteter.
Fallen penslar en bild av en regional polisledning som uppenbart inte tar hatbrott, rasism och diskriminering på allvar. Det rör sig heller inte om enstaka undantag från normen – tvärtom tycks mönstret djupt inrotat i institutionerna.
I ”Racism within the UK police force”, en avhandling från Universitetet i Durham, skriver författaren om en utbredd och systematisk rasism inom den brittiska poliskåren. Varken ledning eller kår avspeglar samhället, något som ytterligare befäster intoleranta åsikter. De poliser som inte tillhör den vita majoritetsnormen upplever det dessutom betydligt svårare att göra karriär, jämfört med vita kollegor. Bilden är en spegling av Polismyndigheten i Skåne. Ledningen består av elva män, två kvinnor och alla tillhör den vita majoriteten.
Polisens ihåliga löften om bättring och reklamkampanjer för att nå en större mångfald inom organisationen räcker inte. De senaste årens övertramp är inte isolerade händelser, de är en del av ett mönster som både försämrar polisarbetet och urholkar polisens förtroende bland befolkningen. Ingen annanstans är det tydligare än i Skåne.
Grundbulten för ett demokratiskt och säkert samhälle är att polisen åtnjuter ett stort förtroende bland majoriteten av befolkningen. Utan legitimitet är det omöjligt att bedriva ett effektivt arbete. Läget är allvarligt. Ska polisen i Skåne förmå reparera förtroendet krävs omfattande institutionella åtgärder, med ett nytt ledarskap och en sammansättning som bättre speglar samhället organisationen verkar i. Först då kan Skåne få en polis att lita på.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
