Fredagskrönikan Dags för Svexit? Jag förstår att det inte är riktigt passande att ställa en sådan fråga mitt coronakrisen. Men den måste ändå ställas. EU är på väg mot något helt annat än det som en majoritet svenskar röstade för att gå med i, skriver Anders Jonsson.
Folkomröstningen 1994 handlade om Sverige skulle gå med i ett mellanstatligt samarbete med fri rörlighet för varor, tjänster och arbetskraft. En majoritet på 53 procent röstade ja till att bli medlem i vad som huvudsakligen beskrevs som en handelsunion.
Hade frågan ställts om Sverige skulle gå med i en politisk union med beskattningsrätt på EU-nivå hade resultat sannolikt blivit ett nej precis som det blev i euroomröstningen 2003.
Nu när utvecklingen i coronakrisens spår med stormsteg är på väg mot ett mer överstatligt samarbete är det därför rimligt med en ny diskussion vad Sverige ska göra med sitt EU-medlemskap.
De initiativ som först kom från Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel och som sedan utökats av EU-kommissionen innebär ett mer överstatligt EU. Visserligen går beskrivningarna lite isär, men så gott som alla talar om att det skrivs EU-historia med det gigantiska krispaket som lagts fram. Att stora steg tas mot en politisk union om paketet blir verklighet.
EU-kommissionens förslag är att EU ska låna upp 750 miljarder euro med medlemsländerna som säkerhet. Pengarna ska sedan delas ut med 500 miljarder som rena bidrag och 250 miljarder som lån. De länder som har störst behov ska få mest. Åtgärden ska vara av engångskaraktär, men i praktiken kommer den att få inverkan på EU i tiotals år framöver eftersom det kommer att ta lång tid innan lånen är återbetalda.
Merkels totala omsvängning har inte mött några större protester i Tyskland, tvärtom.
Det ska dels ske via EU:s budget, vilket innebär att medlemsländernas skattebetalare får betala andra länders bidrag. Dessutom vill EU-kommissionen ha ökade beskattningsmöjligheter för EU för att öka intäkterna.
Det här har tidigare varit helt omöjligt för Tyskland att acceptera. Skatter och finanspolitik är nationella angelägenheter, har Angela Merkel tidigare envist slagit fast. Nu har hon gjort helt om med motiveringen att det krävs för att rädda EU som riskerar att rämna under de ekonomiska påfrestningar som följer med pandemin. Länder som Spanien och Italien klarar sig inte utan bidrag som betalas kollektivt av alla EU-länder.
Merkels totala omsvängning har inte mött några större protester i Tyskland, tvärtom. Därmed är det mycket sannolikt att EU efter segslitna förhandlingar på de toppmöten som nu väntar mellan regeringscheferna kommer att gå i den riktning som Tyskland och Frankrike förespråkar om än med en del justeringar.
Vi kommer att få ett EU som är väldigt långt ifrån det Sverige gick med i. Det är mycket möjligt att en majoritet tycker att det är helt riktigt att haka på den utvecklingen. Men det tror uppenbarligen inte våra folkvalda politiker som gemensamt står bakom att Sverige inte kan acceptera några nya bidrag. Ska det bildas en krisfond så ska pengarna delas ut som lån. Låt vara att de kan vara med låg ränta och lång amorteringstid.
Det är än så länge den officiella linjen. Men det talas redan om kompromisser och det mesta talar för att Danmark, Österrike och Nederländerna som tillsammans med Sverige motsatt sig bidrag har krupit till korset när dimmorna skingras efter det avgörande toppmötet.
Vad det innebär för EU:s utveckling och Sveriges medlemskap på längre sikt är naturligtvis svårt att säga, mer än det blir mer av den överstatlighet Sverige hittills motsatt sig.
Hur allvarligt är då det?
Ja, det beror naturligtvis på hur man ser på EU. Två synsätt från två av de mer kunniga EU-betraktarna i Sverige presenterades på sidorna bredvid varandra i Dagens Nyheter den 26 maj.
På ledarplats skrev Annika Ström Melin att vi inte ska vara så överdrivet rädda. Visserligen skrivs ett fascinerande stycke EU-historia och visserligen innebär Merkels besked definitivt ett skifte i Tysklands EU-politik som innebär att EU blir en mer finanspolitisk union. Men det är bara att betrakta som ”ännu ett steg i den pragmatiska, ständigt föränderliga och problemlösande konstruktion som EU är”, skriver Ström Melin. Hon tycker att länderna som motsätter sig bidrag bör fundera ett varv till.
På debattplats i DN samma dag skriver Leif Pagrotsky att krisfonden är en bra idé. Men inte för att rädda EU utan för att rädda euron och den europeiska valutaunionen, EMU. I själva verket är det hela syftet med Angela Merkels helomvändning enligt Pagrotsky. Skillnaderna mellan euroländerna har helt enkelt blivit för stora för att valutaunionen ska överleva utan hjälp.
Den hjälpen bör inte länder som Danmark och Sverige, som inte ingår i valutaunionen motsätta sig, skriver Pagrotsky. Men det betyder inte att vi ska bidra med några pengar.
”Att svenska skattebetalare ska vara med och ta notan för valutaunionens bristande funktion vore självklart orimligt. Men lösningen är inte att förvägra EMU-länderna att ge varandra bidrag.”
Någonstans där med utgångspunkt i den EU-positiva Annika Ström Melin och euroskeptikern Leif Pagrotsky vore det tacknämligt med en ny seriös EU-debatt.
Vill vi vandra vidare på den pragmatiska vägen mot mer överstatlighet eller ska vi ställa oss vid sidan och låta euroländerna gå i än högre grad för sig?
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
