LEDARE Inget parti som är med på januariöverenskommelsen gynnas av att den blir både tvångströja och munkavle.
Socialdemokraterna sladdar i opinionen. Även om de olika undersökningarna visar lite olika vad det gäller de exakta siffrorna är tendensen tydlig. Väljare går till Sverigedemokraterna.
Ett avgörande problem är inlåsningen i det så kallade 73-punktsprogrammet. Det avtal som slutits med Miljöpartiet, Liberalerna och Centern. En regering ledd av Socialdemokraterna tvingas föra en politik som till stora delar präglats av andra partiers agenda. Avskaffandet av värnskatten, slakten och privatiseringen av arbetsförmedlingen, den bestående marknadsdominansen i svensk skola. Allt det där är krav som ställts av de andra partierna.
Men det är regeringen Löfven som måste fronta besluten.
Redan när uppgörelsen slöts i januari talade man från socialdemokratiskt håll om att våga stå på egna ben ändå. Inte i sakpolitiken. Det man kommit överens om skulle genomföras. Men i opinionsbildningen. Det måste framgå att Socialdemokratisk politik, om partiet fick bestämma helt på egen hand, skulle se ut på ett annat sätt.
Jämlikhetsprofilen skulle vara tydligare. Välfärdsfrågorna mer i centrum. Rättvisan i skolan högt prioriterad.
Så, hur blev det? Har partiet lyckats med den strategin? Knappast. Den enda fråga där det blivit stort genomslag i debatten var Löfvens utspel att Sverige borde ta emot avsevärt färre flyktingar, och det verkar troligt att det än så länge bara gynnat Sverigedemokraterna, som fått sin världsbild bekräftad.
Det har gjorts en del andra försök. Anna Ekström har talat om problemen med marknadsstyrningen i skolan. Ardalan Shekarabi har argumenterat mot vinstintresset. Säkert även andra saker. Men varje gång man sagt något som utmanat 73-punktsprogrammet, även om det bara handlat om att tala om vad Socialdemokratin egentligen tycker, har något av de andra partierna reagerat med ryggmärgen och anklagat Socialdemokraterna för att vilja bryta mot uppgörelsen.
Så kan det inte fortsätta. Även Lööf, Sabuni och miljöpartisterna måste inse att inget parti som är med på uppgörelsen gynnas av att den blir både tvångströja och munkavle.
Här måste mediernas roll också räknas in. Medielogiken är obönhörlig. Så snart Socialdemokraterna markerar ett eget ställningstagande i strid mot 73-punktsöverenskommelsen blir huvudfrågan om den är på väg att spricka. Den ”interna” konflikten tar helt överhanden. Själva sakfrågan hamnar i skymundan.
Kan Socialdemokraterna hitta en väg bort från den logiken är mycket vunnet. Men har något parti lyckats göra det under de senaste 30 åren?
Ett svar är att jobba mer med politikutvecklingen i partiet som sådant. Utveckla en framtidsvision för äldrevården, skolan, integrationen, alla andra frågor som berör möjligheten att skapa ett jämlikt samhälle.
Det är på flera sätt en klyscha att skriva så. Men vad är alternativet? Problemet för de som kritiserar 73-punktprogrammet och januariöverenskommelsen från vänster är fortfarande att alternativet inte är en regering som med hissad röd fana går till kamp mot orättvisorna. Internationalen kommer inte ljuda högre om Socialdemokraterna spräcker uppgörelsen. Istället blir det en regering ledd av Ulf Kristersson, som regerar med stöd av Sverigedemokraterna.
Det är – om inte annat – ett matematiskt faktum. Och desto större än skälen för Socialdemokraterna att spotta upp sig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
