Ledare »Män eller kvinnor, det skiljer jag inte på. Jag kallar alla arbetare«, säger Elin Svensson, textilarbetaren från Göteborg som drev den långa striden för att avskaffa kvinnolönerna. Men fortfarande har LO:s kvinnor 84 000 kronor lägre årsinkomst än arbetarmän före skatt. Nu är det dags för Susanna Gideonsson att ta nästa seger. 

På den svartvita bilden i årets kvinnokalender Systrar, kamrater håller Elin Svensson ett anförande. Hon ser glad och stark ut.

År 1960 undertecknade SAF och LO till slut avtalet om likalöneprincipen, som sa att kvinnor inte fick betalas lägre lön än män för samma arbetsuppgifter. Textilarbetaren från Göteborg visste vad som var viktigt: Kvinnor skulle inte lönediskrimineras.

Men kampen för lika lön även för likvärdiga arbetsuppgifter, för samma rätt till trygga anställningar och heltid återstår att vinna.

»Till er som gick före«, står det som dedikation i den färska antologin Det feministiska löftet, utgiven av ABF och LO, tänkt som ögonöppnare och inspiration till samtal och handling.

»De modiga föregångarna är så viktiga för oss som ska ta vid och ta efter«, säger Ewa Lantz, t.f. förbundssekreterare ABF, under presentationen av antologin.

I mitten av juni väljer LO-kongressen sannolikt en ledning där kvinnor för första gången är i majoritet.

Elin Svensson, som började jobba på fabriken i Krokslätt när hon fyllt 14, är en av alla kvinnor som visar vägen.

1971 blev hon första kvinnliga ordförande i ett LO-distrikt (som då hette FCO). Klass, kön, fackligt arbete och politik var för Elin Svensson, liksom för hennes föregångare, oupplösligt förenade. Det handlade om att få arbetarkvinnorna organiserade och avskaffa kvinnolönerna.

Det var på arbetsplatsen det började. Och det är på arbetsplatserna det händer, eller inte händer, då som nu.

Sverige har nästan lika långt kvar som på Elin Svenssons tid att nå sina jämställdhetspolitiska mål, att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

För kvinnorna i LO-yrken har det varit en tillbakagång, jämfört med övriga grupper. Det handlar om både kön och klass.

Lönegapet till kvinnor och män inom TCO och SACO växer. Även skillnaderna mellan arbetarkvinnor och LO-män har ökat något de senaste åren, visar LO:s lönerapport.

  • Genom deltid och otrygga jobb är skillnaden i årsinkomst mellan kvinnor och män i LO-förbund närmare 7 000 kronor, 84 000 kr på ett år. Den manlige tjänstemannen har mer än dubbelt så hög årsinkomst som en kvinnlig arbetare.
  • Mindre än hälften kvinnor i arbetaryrken har fast jobb på heltid, jämfört med 7 av 10 män i arbetaryrken och kvinnor i tjänstemannayrken. 8 av 10 män i tjänstemannayrken har fasta heltider.
  • Låg lön ger också närmare hälften av arbetarkvinnorna den allra lägsta pensionen, även om de jobbat hela livet.

LO:s förste vice ordförande Therese Guovelin säger på seminariet att hon tröttnat på de »myrsteg« som hittills tagits.

»Vi behöver bli väldigt många fler fackligt aktiva på arbetsplatserna. Det är där förändringen sker och facket måste driva frågorna om normanställning och makt betydligt hårdare gentemot arbetsgivarsidan. De hittills använda medlen har inte räckt.«

I LO-förbunden är bara 2 av 14 avtalssekreterare kvinnor. Här finns en orsak till att så lite hänt, anser hon och skriver i antologin:

»För att få till en förändring måste mansnormen brytas. Med de medel som krävs. Om kvinnor behöver använda separatism för att lyckas besätta hälften av stolarna runt avtalsborden – go ahead!«

I mitten av juni väljer LO-kongressen sannolikt en ledning där kvinnor för första gången är i majoritet. Deras uppdrag blir krävande.

I en tid när ojämlikheten ökar, anställningstryggheten motarbetas politiskt och nästan en miljon löntagare är arbetslösa eller permitterade väntar en hård kamp för att nå LO:s långsiktiga mål om halverade löneklyftor mellan kvinnor och män, rätt till heltid, säkrare arbetsmiljö och färre otrygga jobb.

Men samtidigt har de vinden i ryggen av ett starkt inflöde av nya medlemmar. Långsamt släpper pandemin greppet, och Susanna Gideonsson, nominerad LO-ordförande, tror på goda chanser till löneutveckling för LO-grupperna i höst. »Krisen visar betydelsen av det arbete som LO:s medlemmar utför och ger därför en möjlighet att kräva att de får den lön de förtjänar«, säger hon i Dagens Industri.

I riksdagsdebatten om äldrevården förra veckan ville alla ledamöter (enbart kvinnor) som yttrade sig ha heltidsjobb i äldrevården! En omsvängning som förhoppningsvis ger insikt om att behoven gäller övriga arbetarkvinnor och kvinnor i lägre tjänstemannajobb.

Nu är det läge för Susanna Gideonsson att »göra en Elin« för dagens arbetsliv och kräva rätt till heltid för alla. Det ska inte vara skillnad på villkoren för kvinnor och män. Trygga jobb och avskaffad lag om allmän visstid avgör möjligheten för hundratusentals att få bostad, bilda familj, få en rejäl lön att leva på och en god pension.

Jämställd styrelserepresentation i näringslivet är inte kontroversiellt, inte heller hälften kvinnor i politiken. Men LO-kvinnors rätt till en lön att leva på och trygga anställningsvillkor trängs undan, fast det har en ännu mer djupgående påverkan på kvinnors livsvillkor.

Tidigare utrikesminister Margot Wallström sammanfattar i antologin med tre R sin vägledande modell för allt feministiskt arbete i världen: Rättigheter, Representation och Resurser.

Det är ord som är lika viktiga i kampen för jämställda och jämlika årsinkomster och arbetsvillkor.

1974 såg Lagen om anställningsskydd dagens ljus.

Nu är den på väg att rivas upp igen och ge kvinnor ännu sämre villkor. Det blir backlash istället för feministiska framsteg.

Vi är skyldiga Elin Svenssons efterträdare något bättre än det här.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena