Tidigare epokers långsiktiga och seriösa tidningsägande har fått ge plats för kortsiktiga vinstintressen.
De kritiska kommentarerna stod som spön i backen när det blev klart att Stampens förre vd Tomas Brunegård tar plats i Sveriges Radios styrelse.
“Tomas Brunegård? Den störste mediecharlatanen i modern tid? Och han lönas med ett styrelseuppdrag hos Sveriges Radio!?” skrev till exempel Sydsvenskans kulturskribent Andreas Ekström på Twitter. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman uttalade sig nästan lika skarpt.
Orsaken till de beska omdömena är att Brunegård påstås ha orsakat tidningskoncernens nuvarande kris som fört en rad tidningar, bland annat flaggskeppet Göteborgs-Posten, på rak kurs mot nedläggning.
Som Brunegårds välgörare utpekas den högavlönade före detta Stampen-konsulten Ove Joanson. SR-utnämningen kan därför ses som ett exempel på vänskapskorruption. Tjänster och gentjänster, som det brukar kallas på andra håll i näringslivet.
Men bråket kring Brunegård är även intressant av andra orsaker. Det visar hur dagspressen har förvandlats till en ruffel- och bågbransch – full av falska profeter och hajar som med all önskvärd tydlighet visar att tidigare epokers långsiktiga och seriösa tidningsägande har fått ge plats för kortsiktiga vinstintressen.
Därför har det varit särskilt spännande att följa turerna kring regeringens nya efterlängtade medieutredning – direktiven presenterades i slutet av förra veckan. 2016 upphör det gamla presstödet att gälla, och därefter, skriver kulturdepartementet, behövs nya stödformer och mediepolitiska insatser. Syftet ska vara att skapa ett bra klimat för kvalitets- och lokaljournalistik – oavsett distributionsformer.
Det sistnämnda är viktigt. Presstödet i dess nuvarande form har ofta kritiserats för att det gynnar journalistik på papper – alldeles oavsett enskilda tidningsföretags ambitioner och kvalitetsmål. När nu dessa företag börjar kalla sig medieföretag samtidigt som innehållet i olika medier konvergerar – till exempel så gör ju tidningsföretag podcasts och webbteve, medan programföretagen publicerar textmaterial på sina webbar – blir det allt mindre relevant att skilja mellan olika distributionsformer.
Däremot har det i dessa tider av sofistikerad redaktionell reklam och natives blivit viktigare att skilja mellan vad som är ”riktig”, det vill säga allsidig och granskande, journalistik av hög kvalitet, och vad som inte är det. Gränserna blir allt luddigare och när det handlar om skattepengar är det naturligtvis viktigt att de hamnar i fickorna på seriösa publicister.
Genom medieutredningen vill regeringen kunna adressera de här, av alliansregeringen så länge negligerade, frågorna på ett nytt och modernt sätt. Låt oss, för demokratins skull, hoppas att det lyckas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
