Dåligt år för Sabuni

ledare Liberalerna, det parti som under delar av 1900-talet hade stenkoll på tidsandan, går sedan länge i otakt. Nyamko Sabuni verkar inte vara någon tillgång för partiet.

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni ger ofta ett avspänt intryck när hon intervjuas i olika medier. Kanske borde hon vara mer alert, utstråla lite mer ambition?

Under brinnande coronakris, när stödet för Socialdemokraterna är rekordhögt och Centern skördar frukterna av samarbetet efter Januariavtalet, tappar Liberalerna mark.

Krisen har pågått länge, och började långt innan Jan Björklund meddelade att han skulle avgå. När Sabuni tillträdde hoppades många att en kraftfull, kvinnlig partiledare skulle kunna vända skutan. Så har inte skett. I senaste väljarbarometern från Aftonbladet/Demoskop uppgav tre procent av de tillfrågade att de skulle rösta på L om det vore val i dag, det lägsta stödet för något riksdagsparti överhuvudtaget. Vid nästa val riskerar alltså L att behöva lämna riksdagen, där partiet har suttit sedan man själv var med och genomdrev allmän och lika rösträtt i början av 1900-talet.

Kravliberalismen som ideologi har knappast framtiden för sig.

Sabuni själv verkar inte vara någon tillgång för L. Tvärtom är hon en del av problemet. I en annan färsk undersökning om förtroendet för riksdagens partiledare hamnade hon allra sist. Elva procent har stor eller ganska stort förtroende för henne, vilket kan jämföras med 47 procent för KD:s Ebba Busch Thor. En bearbetning av undersökningen visar vilket förtroende det egna partiets väljare har för partiledare, och även i denna ligger Sabuni klart sist. 76 procent av Liberalernas väljare har stort eller ganska stort förtroende för henne. Vilket är en minskning med tre procent sedan förra månaden.

Liberalernas kräftgång verkar omöjlig att häva. Sabunis bleka utspel, som att kräva obligatorisk samhällsintroduktion för asylsökande eller bjuda in till presskonferens för att diskutera svenska skolelevers rätt till kunskap och trygghet under coronakrisen, faller platt. Det är som att partiet försöker klamra sig fast vid gårdagens strategier, trots att det politiska landskapet sedan några månader är totalförändrat. Pandemin har nämligen lett till ett blixtsnabbt skifte i svensk politik. Tunga frågor om arbetsmarknad, social välfärd och ekonomi har plötsligt hamnat i fokus, medan den lag- och ordningsagenda som i höstas dominerade debatten har fått stryka på foten.

Liberalerna, det parti som under delar av 1900-talet hade stenkoll på tidsandan, går sedan länge i otakt. Vad är felet? Många tror sig sitta inne med svaret på den frågan, men jag helt övertygad om att det är den doktrinära, nästan sektlika, marknadsliberala hållningen, som partiet numera är nästan ensam om.

Under 90-talet övergav L socialliberalismen, och det har fortsatt att straffa sig. Med Erik Ullenhag som partiledarkandidat uppstod en möjlighet till förändring, eller snarare en återgång till de idéer som en gång gjorde Liberalerna till en progressiv kraft. När Nyamko Sabuni fick förtroendet, gick det sista hoppet i kras.

Kravliberalismen som ideologi har knappast framtiden för sig. Post-corona kommer politiken att handla som att bygga upp samhället igen, om nödvändigheten av att skapa generell välfärd, istället för valfrihet åt några få.

I det gigantiska samarbetsprojektet ser jag ingen roll för Liberalerna.