Den legendariske ekonomijournalisten Berndt Ahlqvist sa ibland om ekonomer att ”De är väldigt bra på att bena ut en olycka som redan skett, men klarar nästan aldrig av att förutse olyckorna”.
Samma sak gäller de så kallade ratinginstituten, typ Moody’s, Standard & Poor och Fitch. De gjorde sig ökända när den stora finanskrisen bröt ut på hösten 2008, då de utfärdade toppbetyget AAA för banker och kreditinstitut dagarna innan dessa gick på öronen. Nu är Moody’s och de andra i skottgluggen, för att de med sina betyg på skuldsatta länder bidrar till att hetsa finansmarknaden att straffa sådana länder, genom skyhöga räntor på deras statsobligationer.
Så länge vi finns i en marknadsekonomi, måste dock investerare som lånar till olika regeringar kunna bedöma riskerna. Där fyller ratinginstituten en roll, där det är svårt att hitta alternativ.
Däremot förtjänar instituten smisk för senfärdighet och godtycke. Det grekiska fusket med statistiken över underskott och statsskuld var ganska känt bland EU-tjänstemän och bankfolk redan 2005. Men det dröjde tills grekerna själva medgav fifflet fyra år senare, innan betyget på allvar föll. Italien har haft skyhög statsskuld och en oberäknelig Berlusconi i snart ett decennium, men först i somras sänktes kreditbetyget.
De tre stora kreditvärderingsföretagen är inte heller särskilt självständiga i förhållande till varandra, utan springer för det mesta i flock. Det är uppenbart att man inte bara ser till siffrorna utan gör politiska bedömningar. Tyskland har AAA och får behålla det, trots ett i stora delar ruttet banksystem. Och först häromveckan sänktes USA:s betyg, fast en liten varning varit befogad för länge sedan.
Ratinginstituten är privata, finns på en kommersiell marknad, med svag konkurrens och skyhög lönsamhet. Toppbetyget på skandalbolaget Enron 2001 och på finanskrisens värstingar har väckt misstanken att det ratinginstitut som ger högst betyg får bäst betalt.
Är det också möjligt att spekulanter, typ hedgefonder, betalar Moody’s eller andra, för att kunna tjäna pengar på att ”sänka” ett land? Så länge det finns vinstmotiv och transparens saknas kan det inte helt uteslutas.
Man kan tycka att vi borde kunna skapa offentligt finansierade ratinginstitut, om vi har självständiga riksbanker och finansinspektioner som gör bedömningar under ämbetsansvar. Fast hur självständiga är dessa i praktiken? Och EU-topparnas idé om ett ”eget” ratinginstitut verkar bygga på en dröm om att på så vis få bättre betyg på euroländerna än dem som Moody’s satt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
