Dan Andersson: Var är försvararna av välfärden?

När den svenska modellen nu raskt monteras ned – var finns de progressiva krafter som försvarar välfärdsstaten och individens självständighet, skriver Dan Andersson, fristående debattör.

De progressiva krafterna i Sverige hör till flera partier, som något kortfattat kan delas in enligt skiljelinjerna nedan: Det finns en liberal vänster, också inom socialdemokratin, som menar att väljarna nu är så individualistiska att välfärd måste organiseras via marknaden. Det finns en frihetlig vänster som skiljer ut sig genom att den är icke-kommunitär, det vill säga inte tror på gemensamma lösningar. Det finns en vänster som tar fäste i identitetspolitik som kön, sexuell läggning och diskriminering, och som inte är särskilt intresserad av villkor som bestäms av klass. För båda dessa senare riktningar är individers rättigheter centrala.

I en bok som kommer ut i dagarna, Tillsammans – i lust eller blomstring, visar jag att mänsklighetens utveckling har lärt oss att uppträda schysst mot människor vi möter, men aldrig kommer att se igen. Forskningen säger att det är en förmåga som gör avancerade samhällen möjliga. Främlingsfientlighet och diskriminering är helt enkelt inte ekonomiskt rationellt, ovanpå det oanständiga i att diskriminera.

Sedan finns det en facklig vänster i flera partier som inte är särskilt mycket för välfärdsstatens logik – att ordning och reda i de offentliga systemen är en förutsättning. Det är en grupp som exempelvis kan driva att arbetslöshetsförsäkringen ska ge100 procents ersättning, och alltså inte innebära någon självrisk. Detta trots en forskning som pekar på att sanktioner för ”smitare” är en förutsättning för gemensamma system.

De flesta i vänstern, från socialdemokratiska liberaler till långt in på andra kanten, är mer för rättigheter än skyldigheter. Men i ömsesidiga system är skyldigheterna lika starka som rättigheterna. Den forskning jag refererar i Tillsammans – i lust eller blomstring visar andra framgångsvägar. Till exempel jobbar individer mer effektivt med stark identitet med yrket än med ekonomiska belöningar.

Statsvetaren Bo Rothstein har rätt i en sak; den socialdemokratiska välfärdsstaten har gett förutsättningar för världens mest självständiga individer. Men när den modellen nu raskt monteras ned – var finns de progressiva krafter som försvarar välfärdsstaten och individens självständighet?

Vi är nu på 2010-talet inne i den tredje demokratistriden. Den första striden handlade om rösträtten för ett sekel sedan. Den andra mot totalitära rörelser åren 1930-45.

Den tredje striden handlar om välfärdsstaten och individens självständighet. Konflikten gäller ersättningarna till de som inte arbetar, det som en del kallar bidrag, men också alltmer den kommunala välfärden. Kommunals utredare visar i rapporter att barn- och äldreomsorgen radikalt har försämrats och att därmed hela välfärdsstatens förmåga att erbjuda ett skyddsnät minskar.

Och trots parollen om valfrihet, som kamouflage för privatisering, så blir det just minskad valfrihet i barn- och äldreomsorg när kommuner och landsting abdikerar från sina uppgifter.

Samtidigt som denna demokratistrid pågår har Socialdemokraterna tappat fäste både i Sverige och i Europa. Minskningen av arbetarklassen har blivit en viktig förklaringsmodell när valresultaten ska förklaras och nu har partiet skiftat fokus till medelklassen i storstäderna. Men förändringar i väljarnas socioekonomiska status mellan 1988 och 2010 kan bara förklara kring 4 procentenheter av Socialdemokraternas minskade röstantal mellan 1988 och 2010. Samtidigt kan högst 4 procent av moderaterna ökning på knappt 12 procentenheter förklaras av valsociologi och fler högre tjänstemän. Allt annat lika skulle Socialdemokraterna kunna vara ett 40 procents parti.[1]

Mitt syfte är inte peta i bittra de såren och skuldfördelningen efter valen 2010 och 2006 utan att visa att sociologer som Stefan Svallfors, Kerstin Jacobsson samt omsorgsforskaren Marta Szebehely finner starka reaktioner i arbetarklassen mot försämringarna i pensioner och äldreomsorg.

Sociologerna Mattias Bengtsson och Tomas Berglund [2] visar att i förhållande till arbetslöshetens storlek satsar staten år 2009 bara ungefär en sjundedel som andel av BNP jämfört med år 1985.

Det finns grund för minskad tillit till det politiska etablissemanget som gör arbetare till varor och det är där högerpopulismen får grogrund. Vi kan mycket bättre. Mycket bättre. Det är i grunden en demokratistrid om välfärdsstaten; alla människor måste behandlas med lika omsorg och respekt.

Dan Andersson, fristående debattör.