Det ställs höga krav på världens ledare om avtalet i Paris ska kunna ligga till grund för framtidens internationella klimatpolitik, skriver Daniel Engström Stenson, programchef klimat-miljö.
Med två månader kvar till att det stora klimatmötet i Paris inleds pekar det mesta mot att mötet kommer att leda till ett Parisavtal och att fiaskorubrikerna som präglade rapporteringen från Köpenhamn 2009 kommer att undvikas. Detta främst av tre skäl.
Lägre förväntningar. Inför Köpenhamn förleddes många att tro att världens ledare på några dagar skulle kunna sy ihop ett ambitiöst, bindande avtal som omfattade alla. Det var inte realistiskt. Inför Paris har man valt att istället fokusera på alla länders deltagande.
Via de så kallade NDC – nationellt bestämda målsättningar – kan länderna bidra utifrån vad de anser sig ha förmåga till. Parisavtalet kommer att vara bindande när det gäller att rapportera in sina bidrag – men inte när det gäller att uppfylla dem. Detta gör att fler länder våga vara med.
Bättre insikter. 2009 fanns det fortfarande många som trodde att klimatförändringarna drabbade andra, men inte mig. Därefter har såväl kinesiska ledare som amerikanska försvarsmakten insett att klimatförändringarna drabbar det egna landet.
Och även om det inte kommer vara enkelt att fasa ut fossila bränslen visar sjunkande solcellspriser, den radda av icke-statliga initiativ som samlas i FN-databasen NAZCA och att utsläppen i EU:s utsläppshandelssystem redan befinner sig på den förväntade nivån för 2020, att det kanske inte är fullt så dyrt att minska utsläppen. Ju fler länder som förenar dessa båda insikter, desto större chans att nå ett globalt avtal.
Det franska ordförandeskapet. Med facit i hand kan man konstatera att det danska ordförandeskapet 2009 inte klarade av att hålla huvudet kallt när man fick direktlinje till Obama och världens blickar riktades mot dem. Frankrike har helt andra diplomatiska resurser och har lärt sig av de danska misstagen. Regeringscheferna ska inte förhandla sluttexter och inga texter ska förhandlas i stängda rum av utvalda få.
Men bara för att det sannolikt blir ett avtal behöver det inte betyda att det blir ett bra sådant.
För att Parismötet ska leda till ett avtal som går att bygga på och som lägger grunden för framtidens internationella klimatpolitik, är det framföra allt viktigt att följande finns med.
Utvärdering och skärpning. När länder får rapportera in det de själva önskar finns risken att ambitionerna blir lägsta möjliga. Men att arbetet med att minska utsläppen överhuvudtaget kommer igång gör att fler mål kommer överträffas. Därför behöver avtalet säkerställa att mål för 10 år fram i tiden utvärderas vart femte år, för att om möjligt kunna skärpas.
Utsläppsmarknaderna. Kyotoprotokollet gav oss CDM och indirekt också EU ETS. Båda systemen har med viss rätt kritiserats. Men de har också fått efterföljare och så sent som förra veckan förkunnade Xi Jinping att Kina 2017 ska inrätta en nationell utsläppsmarknad. Liknande utveckling sker i flera länder. Ett Parisavtal måste säkerställa att utsläppsrätter från dessa olika system kan användas för att uppnå utsläppsmålen och kan handlas med varandra.
Mätning, rapportering, verifiering. Även om utsläppsmålen i Paris bygger på frivillighet måste det göras klart hur utsläpp ska mätas och rapporteras. Det är avgörande för tilliten mellan länderna att man kan vara säker på att det som länder säger sig göra faktiskt stämmer.
Så sent som för några veckor sedan kom rapporter om att Kinas utsläpp av koldioxid under perioden 2000-2013 kan ha varit cirka 10 miljarder ton lägre än tidigare beräknats. Det motsvarar mer än en fjärdedel av de globala koldioxidutsläppen för ett år.
Daniel Engström Stenson, programchef klimat-miljö, Fores
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
