Frihandelsavtalet TTIP är fortsättningen på den politik som ledde till brexit. Det är dags för Löfven att byta kurs, skriver Daniel Johansson, socialdemokratisk skribent.
»Vi måste bygga ett EU för folket, av folket, med folket.«
Med denna parafras på Abraham Lincoln stakade statsminister Stefan Löfven i veckan ut sin vision för EU efter britternas beslut att avsluta medlemskapet i unionen.
Det är lätt att instämma i Löfvens längtan till ett folkens Europa. Orden är det inga fel på och säkert inte heller ambitionen. Men det måste omsättas i praktisk politik. Det går inte att säga en sak och göra en annan.
Det går inte att fortsätta som förut.
Under flera år har EU och USA förhandlat om det kontroversiella handelsavtalet TTIP. Till skillnad från tidigare frihandelsavtal syftar TTIP inte till att riva ned tullar. Fokus är i stället att harmonisera regler och standarder för varor och tjänster mellan EU och USA. TTIP-förespråkarna hävdar att det kan öka handeln och på så vis även välståndet på bägge sidor Atlanten.
Men allteftersom innehållet i TTIP har klarnat har kritiken vuxit. De båda Nobelpristagarna nationalekonomerna Paul Krugman och Joseph Stiglitz varnar för att de påstådda ekonomiska vinsterna med avtal som TTIP bygger på rena glädjekalkyler. Det verkar helt enkelt inte vara praktiskt möjligt att harmonisera reglerna tillräckligt mycket för att tillväxten ska påverkas annat än ytterst marginellt.
Dessutom, påpekar Stiglitz, finns regleringarna där av en orsak. De ska skydda löntagare, konsumenter och miljön. En harmonisering riskerar att leda till att skyddet hamnar på lägsta gemensamma nivå.
TTIP sätter storföretagens vinstintresse främst. Tydligast uttrycks det genom att TTIP ger företagen rätt att stämma stater för demokratiskt fattade beslut som hotar deras vinst. Som när Vattenfall stämde tyska staten på 30 miljarder för att landet bestämde sig för att avveckla kärnkraften efter härdsmältan i Fukushima. Eller som i framtiden, om vi skulle återta en skola eller ett vårdbolag i gemensam regi.
Kort sagt: TTIP är en fortsättning på den politik för storföretagen som har lett fram till dagens situation med ökade klyftor, hög arbetslöshet och minskad makt för demokratin.
Ingen tror att TTIP är det som de miljontals européer som nu oroar sig över framtiden ser som främsta hot. Men de flesta kan nog gå med på att människors farhågor och förväntningar ofta grundar sig på den sits de befinner sig i. Den brittiska arbetarklassens nej till EU uppstod inte i ett vakuum.
TTIP kommer att leda till »mer av samma«. Det är ett ovanifrånprojekt med mycket små potentiella ekonomiska fördelar och mycket stora demokratiska risker. Alldeles garanterat kommer TTIP inte att göra alla till vinnare. Men någon plan för att stödja förlorarna, de vars jobb hotas, har vi inte sett. Trots att det står skrämmande klart vad uppdelningen i just vinnare och förlorare gör med det politiska klimatet. Brexit var bara det senaste exemplet.
För att åter parafrasera Lincoln: »Europa kommer inte att minnas vad vi nu säger, men Europa kommer aldrig att glömma vad vi nu gör.«
Gör det rätta, Löfven. Byt kurs om TTIP!
Daniel Johansson, socialdemokratisk skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.