Hiphopen tvingas ta på sig en moralisk ryggsäck som andra musikgenrer inte omfattas av. Normsamhällets dubbla måttstockar kan knappast bli tydligare än när Kartellen nu än en gång avbokas.
”De målar vit färg på svarta duvor
Medan familjer splittras av svenskmärkta kulor
Fucking yes, jag är kontroversiell, mannen
Vit som fan därför darrar hela jävla makten.”
Orden tillhör Sebbe Staxx och kommer från ”Svarta duvor & vissna liljor”, låten som fick riksdagens talman att bojkotta en antirasistisk prisceremoni med Timbuktu. I dag kom nyheten att Kartellen avbokats från Keep It Loud-festivalen i Linköping.
Paul Lindvall, moderat kommunalråd i Linköping, var med och fattade beslutet om att stoppa gruppen från att uppträda i staden. Han har själv inte lyssnat på Kartellen, ”det är inte riktigt min musiksmak”, förklarar han. Men de hör åtminstone inte hemma i Linköping, det är tydligt.
Signalen är lika delar tydlig som allvarlig. Kartellen är ett av Sveriges mest inflytelserika hiphopgrupper just nu. Kombinationen av snygga produktioner och slagkraftiga ordlekar om livet i miljonprogrammen, polisdiskriminering, rasism och social utslagning har fått fans att strömma till sedan mixtejpdebuten ”Kartellen är här” 2009.
Men det handlar om mer än Kartellen i sig. Avbokningen är ett symptom på hur svensk (och internationell) hiphop systematiskt behandlas styvmoderligt. Texter som skildrar våld och problematiska samhällsfrågor blir en förlängning av hiphop, snarare än existerande strukturer i samhället.
Hiphopen tvingas ta på sig en moralisk ryggsäck som rockmusiker aldrig har behövt konfronterats med. Knark, våld och sex inom rap är degenererat och livsfarligt. Knark, våld och sex inom rock är frihetstörstande, härligt och lagom farligt. Normsamhällets dubbla måttstockar kan knappast bli tydligare.
Att Kartellen stoppas från att uppträda i Linköping säger mer om Moderaternas kultursyn än vad Sveriges ungdomar efterfrågar. Det räcker med att ta en titt på Spotifys topplistor för att inse att framtiden är hiphopens. Det är nämligen inom hiphop samhällskritiken bubblar som starkast, det är här den unga generationens röster om växande klyftor och parlamentarisk rasism får en naturlig plattform. Det är ingen slump att få unga rappare sympatiserar med högerns idévärld, en realitet som sannolikt skrämmer ledande moderater.
Att avboka eller bojkotta obekväma kulturyttringar visar också på en ängslan inför röster som kritiserar Sverigedemokraterna. Glidningen har pågått ett tag nu: skepsis, acceptans och slutligen normalisering. Motståndare till Sverigedemokraterna har i en upp-och-ned-vänd, knasliberal föreställningsvärld blivit motståndare till demokratin. Oavsett om kritikern är Sebastian Stakset, en antirasistisk aktivist eller en debattör. Alltför många tycks anmärkningsvärt angelägna om att värna Sverigedemokraternas välmående.
Personligen värnar jag mer om den musikgenre som mer än någon annan lyfter fram fenomen och röster som annars inte hörs i det vita, medelklassiga normsamhället. Med artister som vågar kritisera den organiserade rasismen. Lyckligtvis är det fler som lyssnar på hiphop än på ett moderat kommunalråd I Linköping.
Daniel Mathisen, ledarskribent Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
