När idealisterna anpassar sig till storföretagens kapitalistiska värld i sin jakt på resurser är det inte längre lika viktigt att rädda världen.
Vad händer när organisationer och nätverk med radikalt ursprung gradvis anpassar sig till kapitalismens villkor och samma system som de en gång lovade stöpa om i grunden? Det är frågan som Peter Dauvergne, professor i internationella relationer vid universitetet i British Columbia, och Genevieve LeBaron, forskare vid universitet i Sheffield, vrider och vänder på i Protest Inc. – The Corporatization of Activism.
Unga människor som leende försöker övertyga dig om att skänka en slant till välgörande ändamål. Kanske är det Amnesty, Greenpeace eller Världsnaturfonden som står bakom. 100 kronor i månaden för ett gott samvete. Var det bra så?
När Greenpeace bildades i Vancouver 1970 samlades människor med en radikal idé om att sättet vi lever på är ohållbart och hotar mänsklighetens existens. Dess metoder väckte snabbt rubriker runt om i västvärlden. Året därpå åkte ett skäggigt och alternativt gäng aktivister med fiskebåt till Alaska för att protestera mot kärnvapentester. De kommande åren kokade organisationen av aktioner mot allt från säljakt till utsläpp.
Sedan dess har mycket förändrats. I dag är Greenpeace ett globalt företag med namnet som registrerat varumärke, tusentals anställda och omkring tre miljoner ”finansiella supportrar”. 28 nationella och regionala högkvarter är verksamma i över 40 länder. 2011 rapporterade Greenpeace International inkomster på över 543 miljoner kronor. Skiftet är typiskt för många internationella organisationer. Världsnaturfonden har inkomster på 5,3 miljarder kronor, varav närmare en femtedel går till marknadsföring och insamlingar riktade mot företag.
Men metamorfosen från gräsrotsnätverk till fullfjädrade företag berör lika mycket synen på själva verksamheten. Reagan– och Thatcher-eran under 1980-talet influerade inte bara politikens och ekonomins domäner – det satte djupa spår i de ideella nätverkens funktionssätt.
Radikala mål har tonats ned och verksamhetsmål skrivits om för att locka resurser från kapitalstarka företagskoncerner. Jakten på resurser har satt skygglappar för det långsiktiga målet om att förändra samhället. Greenpeace, länge en av de mest marknadskritiska organisationerna, samarbetar och är delägare i flera projekt med bland annat Coca-Cola, Pepsico och Unilever.
Processen är dubbelriktad. Ideella organisationer har i sin strävan efter ”en plats vid förhandlingsbordet” och resurser till projekt anammat kapitalismens karaktär och form. Samtidigt har starka lobbyintressen, inte minst oljeindustrin, framgångsrikt förskjutit den globala agendan från strukturella reformer till justeringar på marginalen.
Konsekvensen är organisationer som flyttat blicken från systematisk kritik till symptomatisk pragmatism. Färre och färre organiserar sig mot de politiska och ekonomiska orsakerna bakom miljöförstöring eller ojämlikhet. Kapitalismen har lyckats sätta ramarna för vad som är möjligt – och omöjligt.
Skötsamma organisationer med modesta anspråk belönas inte bara av företagsvärlden, utan även av den politiska sfären.
Dauvergne & LeBaron använder uttrycket ”passivisera avvikande uppfattningar” för att beskriva hur systemkritiska organisationer aktivt motverkas av stater och politiska församlingar. Gröna nätverk stämplas som terrorister och ideella aktörer som vågar utmana den rådande gruppkramen mellan civilsamhället och kapitalismen fryses snabbt ut. Den konservativa regeringen i Kanada under Stephen Harper, understödd av olje- och gruvintressen, har aggressivt hotat och granskat organisationer som pekat på brister inom miljöområdet.
Händelserna kompletterar tendensen med ett politiskt samtal som alltmer handlar om individuella val snarare än gemensamma, strukturella analyser av orättvisor och problem. Radikalismen har paketerats och kommodifierats, blivit en produkt bland andra på en marknad som premierar kortsiktighet. Budskapet är tydligt: skänk pengar till oss så behöver du inte tänka så mycket mer på samhällsproblemen. Lösningen ligger i individens handling snarare än politiska och ekonomiska omläggningar. Så kan den övre medelklassens samvete dövas.
De största vinnarna är utan tvekan företag, som vinner social kredd genom samarbeten med organisationer med hög trovärdighet. Liksom allt större vinster. Förlorarna är den progressiva delen av civilsamhället och politiken som önskar genomgripande, inte bara kortsiktig, förändring.
Protest Inc. är en viktig ögonöppnare och en gedigen genomgång av en sektor som sällan granskas. Författarna pekar på hur alternativa nätverk och organisationer utmanar förhärskande normer, i ett försök att bryta upp marknadifieringen av motståndet. Det är hoppfullt.
Varje samhälle behöver aktivister som ständigt påminner om orättvisor och missförhållanden, som tvingar folkvalda att skärpa sig och företag att agera på mänskliga villkor. Förhoppningsvis kan tankarna så frön till nya motrörelser som på allvar vågar utmana det kapitalistiska systemets avarter. För, som bekant, om du inte står för någonting faller du för vad som helst.
Daniel Mathisen är journalist och ledarskribent på Dagens Arena.
Protest Inc. – The Corporatization of Activism, Peter Dauvergne och Genevieve LeBaron (Polity books, 2014)
Det här var en text från Magasinet Arena #2 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Magasinet Arena #3 2015 finns i butik. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
