Vi behöver använda en social, strukturell, lins för att se att människors ekonomiska villkor är intimt förknippade med en grön framtid. Det skriver Daniel Mathisen i slutreplik.
Repliken från Maria och Johan Enfeldt väcker hopp. Deras argumentation rymmer en viktig problematisering som ofta fattas på andra håll. Det gläder mig att de inte ser svensk mat som bättre per automatik, utan i stället slår fast att det i dag är stora skillnader mellan olika länders matproduktion. Där är vi helt överens. Sverige har på många sätt kommit långt när det gäller djurhållning och riktlinjer för hur mat produceras och hanteras.
Skillnaden ligger snarare i synen på morgondagen. Enligt min mening blir själva handlingen att välja inhemskt eller närproducerat ett sätt att bekräfta och upprätthålla status quo. Som om det inte kan se ut på något annat sätt. Men behöver det verkligen vara så?
Maria och Johan Enfeldt resonerar också kring att närproducerat är mer än bara miljö, det är också ett sätt att gynna lokalt företagande och skapa en naturlig koppling till närsamhället. På ett personligt plan är det förstås en trevlig tanke – att känna bonden eller matproducenten kan självklart vara ett trevligt mervärde. Men frågan är om omsorg eller sentimentalitet för bygden ska vara vägledande för de idéer och reformer som ska ligga till grunden för en nödvändig, global, miljö- och handelspolitik. En sak är att jag knallar ner till butiken och blir glad av att min grannes honung säljs där, en annan är en europeisk jordbrukspolitik som systematiskt befäster olönsam matproduktion på bekostnad av andra länders utveckling. Att hjärtat bankar för det lokala är inte alltid samma sak som att det är klokt att upphöja till allmän politik.
Vi delar synen på att det krävs bättre sociala och ekologiska kontroller i alla hörn av världen. Som Maria och Johan Enfeldt själva nämner är svensk mat ingen garanti i sig, det är resultatet av många års parlamentariskt arbete för tuffare krav. Min förhoppning är att progressiva krafter kan åstadkomma samma förändring på fler håll. Färska siffror från FN-organet WHO visar att hälsogapet mellan västvärlden och utvecklingsländer minskat dramatiskt de senaste decennierna. Genom en rättvis handelspolitik och jämlika villkor för jordbrukare i exempelvis Latinamerika kan gapet minska ännu snabbare. Nyckeln ligger i att rätt reformer ger fler människor makt över sina liv.
Min linje för ökad handel handlar i första hand inte om att vi har en moralisk rätt att stoppa i oss frukt, kött och grödor från hela världen. Det kommer i stället ur insikten att handel på rätt sätt är den viktigaste motorn för att höja en generation av människor ur fattigdom, in i ett värdigt liv. Poängen är helt enkelt att det inte räcker att konstatera att det vi redan har här hemma är klimatsmart.
Vi behöver också använda en social, strukturell, lins för att se att människors ekonomiska villkor är intimt förknippade med en grön framtid. Att hänvisa till närodlat som lösningen på klimatkrisen utan att se världens extrema ojämlikhet blir både kolonialt och cyniskt. Men med radikala reformer för handel och omfördelning kan det lokala mycket väl vara morgondagens nyckel för framgång på fler håll i världen.
Daniel Mathisen, ledarskribent Dagens Arena och chefredaktör Frihet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
