Att som arbetare få höra att man är ett föredöme för att man saknar medelklassens möjligheter att forma sitt eget liv är enbart ett hån. Det skriver Daniel Wiklander, chefredaktör på tidningen Arbetaren i replik till Elinor Odeberg (S).
2012 är året Sverige började tala om klass igen. Framför allt i termer av klasshat, i samband med den vida omtalade bussresan till överklassreservatet Solsidan utanför Stockholm, och i debatten om vad en arbetarförfattare egentligen får önska den övre medelklassen för ont i sina dikter.
PR-kupper och kulturdebatter kan vara underhållande, och klasshat i sig uppfriskande. Både bussresearrangören ”Allt åt alla” och poeten Johan Jönson har på varsitt håll hjälpt till att föra upp klass på dagordningen – medan våra politiker för det mesta undviker temat allt vad de förmår.
Det man kunde önska sig är ett nytt genombrott för en seriös diskussion om klass och klassklyftor, bortom klasshatsretoriken. Problemet är bara att kunskapen om ämnet ofta saknas.
Antingen får vi höra ekon från det maoistiska 70-talet om att vi alla, utom den lilla grupp borgare som äger merparten av produktionsmedlen, skulle vara arbetarklass. Alla maktrelationer som inte handlar om att äga eller inte äga en fabrik eller stora skogsegendomar sopas under mattan – säkert i all välmening i en strävan att vara inkluderande, men med följden att medelklassen trollas bort och klassanalysen förenklas bortom dumhetens gräns.
Den andra, alltför vanliga varianten är att peka på ojämlika förhållanden uppenbara för alla människor, men inbilla sig att de handlar om klass.
När Elinor Odeberg hävdar att alla svenskar tillhör en global överklass och efterlyser en diskussion om ”klass i vidare bemärkelse” lyser klassanalysen med sin frånvaro. Klass och materiellt välstånd, eller brist på det, följs oftast ganska väl åt – men relativt materiellt välstånd innebär inte nödvändigtvis en viss klasstillhörighet. En städare i Sverige har det bättre än en på Haiti, men båda är arbetare. Ingen relativ rikedom kan ändra på det förhållandet. Framför allt utövar inte den svenske städaren någon makt över sin haitiska kollega som placerar honom eller henne i en annan klass.
Klass bestäms av ställning i produktionen, av vilken makt man utövar över sin egen situation – och andras. Till det kommer andra tillgångar i form av utbildning, uppväxt och så vidare. Årsinkomst däremot är inte nödvändigtvis relevant. En sopåkare med 30 000 i månadslön (pengar han gör klokt i att spara eftersom kroppen slits fort i yrket) blir inte medelklass för att han tjänar mer än en gymnasielärare.
I Sverige finns billiga kläder och elektronikvaror i butikerna på grund av låga löner och usla förhållanden i Kina och Bangladesh. Men det är inte svenska arbetare som bestämmer villkoren för arbetare i Bangladeshs textilindustri eller på de kinesiska företag som producerar tv-apparater och datorer. Det är kapitalister, i vissa fall även svenska. Det svenska arbetare kan göra är att agera fackligt i solidaritet med arbetare i andra länder. Det gör de utifrån sin klasstillhörighet, inte trots den.
Elinor Odebergs poäng är att så som fattiga tvinga leva, så borde vi alla välja att leva. När de fattigas barn trots detta önskar sig resor eller en Iphone klagar Elinor Odeberg på normer som får dem att känna sig fattiga. Det är ju den som inte har råd med bil, resor eller lyxprylar (till dessa hör uppenbarligen en modern telefon) som lever långsiktigt ekologiskt hållbart! Säkert trösterikt för en ensamstående mamma som tvingas till ännu en semester på balkongen. Eller inte.
Elinor Odeberg vill trycka på Sveriges fattiga en hjältegloria de knappast bett om. Att som arbetare få höra av en medelklassmänniska att man är ett föredöme för att man saknar hennes möjligheter att forma sitt eget liv är enbart ett hån. Att sedan få höra att man tillhör samma globala ”överklass” som henne är ännu värre.
Daniel Wiklander, chefredaktör på tidningen Arbetaren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
