Det handlar inte om att sträva efter lycka genom konsumtion, utan att sträva efter trygghet och ett drägligt liv. Det skriver Daniel Wiklander, chefredaktör för Arbetaren, i svarsreplik till Elinor Odeberg (S).
En svag privatekonomi är inte nödvändigtvis detsamma som ett fattigt liv, det är en ”villfarelse designad av kapitalismen”, skriver Elinor Odeberg i sin replik. Och visst, så länge det finns marginaler bör den mentala omställningen det innebär om man tvingas gå från en bra till en sämre inkomst förhoppningsvis inte vara så jobbig. Om det helt enkelt handlar om att minska på antalet restaurangbesök och dra ner på shoppandet.
Det är när det inte finns marginaler som det blir problem. När knappa ekonomiska resurser innebär en gnagande oro för att det ska gå att hålla ihop tillvaron och inte rasa ner i ett hål av skulder och betalningsanmärkningar. Många är dessutom de som aldrig har upplevt något annat än en tillvaro där pengarna kanske räcker till slutet av månaden, kanske inte.
Att inte kunna konsumera innebär att tvingas välja bort saker de flesta ser som nödvändiga för ett drägligt liv. Exakt vad det är dikteras naturligtvis delvis av normer, men jag kan inte tänka mig att Elinor Odeberg menar att all konsumtion är av ondo eller icke önskvärd. Nya glödlampor? Toapapper? Tvättmedel?
Vi kan enas, jag och Elinor Odeberg, om att dagens utveckling med nedmontering av välfärdssystemen, skenande priser på bland annat el, boende och kollektivtrafik och ökade krav på individen – så kallad ”valfrihet” – måste vändas. En politik som innebär att de som tjänar mest bär en betydligt större del av kostnaden för det gemensamma än i dag innebär lättnader för de flesta, även de fattiga.
Men vi får inte glömma att den fattigdom som exempelvis ensamstående deltidsarbetande föräldrar och deras barn upplever inte är något nytt. Det är en större katastrof att bli långvarigt sjuk eller att förlora jobbet i dag än när det socialdemokratiska välfärdsprojektet hade sin höjdpunkt. Men vanmakten som den som arbetar i ett lågavlönat yrke och samtidigt har ansvar för barns försörjning känner över räkningarna som ska betalas kände människor i samma situation även förr. Prisnivån i samhället var inte heller då anpassad till deras betalningsförmåga. Det handlar inte om att sträva efter lycka genom konsumtion, utan att sträva efter trygghet och ett drägligt liv.
Det är utmärkt med en stor offentlig sektor och skattefinansierad sjukvård, barnomsorg och kollektivtrafik. Men det är ändå en klen tröst när man tvingas välja bort ett barnkalas för att det inte finns pengar till en present, eller gå i läckande stövlar en vinter till.
Elinor Odeberg vill utjämna klasskillnader, och åtminstone historiskt har hon stöd i den strävan av sitt parti. Jag vill å andra sidan se ett avskaffande av klassamhället. Makten över produktionen och kontrollen över mervärdet ska tillfalla arbetarna, och den ägande klassen upphöra att existera – inte som individer (de blir helt enkelt tvungna att ta vanliga jobb) men som klass.
Tills den tid kommer då det kan ske, handlar det om att genom organisering och målmedveten kollektiv kamp se till att så mycket som möjligt av det värde som skapas genom arbete också tillfaller den som arbetar.
Den som i och med detta oroar sig för ökad konsumtion kan trösta sig med att de som i dag tar största delen av mervärdet då å andra sidan får nöja sig med att konsumera mindre.
Daniel Wiklander, chefredaktör Arbetaren.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
