Jeremy Corbyn är en frontfigur för det paradigmskifte som den ekonomiska debatten befinner sig i, skriver statsvetaren Daniel Wolski.
Om två veckor kommer Jeremy Corbyn sannolikt att väljas till ny partiledare i Labour.
Den allra hårdaste kritiken har Jeremy Corbyn fått för sin vänsteragenda som, enligt det politiska etablissemanget, skulle omöjliggöra en valseger för Labour i det brittiska valet 2020.
Men faktum är att det var länge sedan Jeremy Corbyn förlorade ett val. Det har faktiskt aldrig skett.
Trots att hans valdistrikt Islington North i London sedan tidigare är ett starkt Labourfäste lyckades han med bedriften att både 2010 och 2015 (val som Labour förlorade nationellt) vinna över väljare, inte minst från Liberaldemokraterna, och gå framåt. Det ska i sig inte tas som intäkt för Corbyns chanser att klara sig nationellt – det är alltför tidigt att sia om. Men det säger ändå något om hur sned rapporteringen varit.
Pratet om att Labours chanser att vinna val skulle minska med Corbyn är dock ingenting i jämförelse med hur den interna oppositionen inom Labour målat ut vänsterkandidaten och hans anhängare.
”Ni som har hjärtat hos Jeremy borde göra en hjärttransplantation” kommenterade Tony Blair – själv känd för sin ”ömsinta” och folkrättsvidriga invasion av Irak liksom marknadiseringen av NHS.
Men val vann Blair, det ska erkännas, mot en Toryregering som var så sönderregerad och impopulär 1997 att Labour hade kunnat ställa upp med en docka på en pinne och ändå vunnit. Det skrevs emellertid aldrig in i historieböckerna.
Vad som är särskilt intressant, och som sällan lyfts i analyser om Corbyns raketartade popularitet, är kopplingen mellan Corbyns policys och det paradigmskifte som den ekonomiska debatten befinner sig i. För ett av de kanske största problemen för Corbyns mitten-högerorienterade motståndare är att de tappat sin närmaste allierade – ekonomerna.
Ledande liberala ekonomer och stora internationella institutioner vänder sig allt mer ifrån den åtstramningspolitik som både socialdemokratiska och konservativa regeringar ägnat sig åt i varierande grad under 30 års tid.
På så vis har status quo-politikerna inom Labour hamnat i ett passagerarsäte – de som under en längre tid menat att en mer liberalt mittenorienterad Labourpolitik är nödvändig för att åstadkomma tillväxt, jobb samt att vinna val.
Bland annat världsbankens tidigare chefsekonom Joseph Stiglitz, den liberale ekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman och inte minst den nästintill rockstjärnemärkta ekonomen Thomas Piketty har under senare år framfört den växande ojämlikheten som det största nutida samhällsproblemet och behovet av offentliga investeringar och progressiv fördelningspolitik.
Den berättelsen har ätit sig in i offentligheten men få politiker har funnits där för att kanalisera det i demokratiska val.
Hur denna process än slutar har Jeremy Corbyn på ett sätt redan vunnit. Han har vunnit problemformuleringsinitiativet i eftervalsdebatten inom Labour och han har varit med och skapat en grund för en aktiv folkrörelse som är så vital för arbetarpartier världen över.
Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama förklarade historiens slut och liberalismens slutliga seger i början på 90-talet. För inte så länge sedan kommenterade han i Der Spiegel att den växande ojämlikheten och marknadens rofferi blivit ett hot mot demokratin. I slutet av intervjun reflekterade han över det politiska landskapet och frågade retoriskt: Var är upproret från vänster?
Jeremy Corbyn kan just ha gett honom ett svar. Eller som hans Obamainspirerade hashtag på twitter lyder: #Jezwecan.
Daniel Wolski, statsvetare och socialdemokrat
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
