IMF och EU driver en ekonomisk politik som varken bidrar till tillväxt eller jämlikhet. Det är den finansministern bör peka finger åt, inte mot ett land som står på ruinens brant, skriver Daniel Wolski, statsvetare och socialdemokrat.
I gårdagens DN lägger Magdalena Andersson hela skulden för förhandlingssammanbrottet mellan Grekland och trojkan på den grekiska regeringen.
Problemet är emellertid inte att Alexis Tsipras varit oförhandlingsvillig. I stället driver Internationella valutafonden och EU en dogmatisk ekonomisk politik som varken skapar tillväxt eller bidrar till ett jämlikare samhälle. Det är den politiken Andersson torde peka finger åt, inte mot ett land som står på ruinens brant.
Ända sedan krisen startade har Grekland tvingats genomföra enorma privatiseringar och nedskärningar i den offentliga sektorn liksom i landets socialförsäkrings- och pensionssystem för att motta nödlån från EU och Internationella valutafonden (IMF).
Denna beska medicin skulle, enligt institutionernas expertteknokrater, få landets ekonomi på fötter med en prognosticerad vändning 2011. Den vändningen kom inte – men nedskärningarna och privatiseringarna fortsatte i samma takt som skuldberget växte.
I januari 2015 valdes Alexis Tsipras till premiärminister i Grekland. Han fick ett tydligt mandat att vända på landets utveckling. Till det europeiska förhandlingsbordet förde han en ny politisk agenda där investeringar, höjda skatter och skuldavskrivningar skulle ersätta den dogmatiska strukturanpassningspolitik som under decennier visat sig ineffektiv och ojämlikhetsskapande i såväl afrikanska som sydamerikanska stater.
EU och IMF avfärdade förslagen som tillväxtfientliga. I stället skulle fortsatta besparingar vara huvudnumret för grekerna.
För två veckor sedan höll Christine Lagarde, direktör för IMF, ett tal inför Grandes Conférences Catholiques i Bryssel. I sitt framförande refererade hon till IMF:s egen forskning vilken pekar på arbetar- och medelklass som de viktigaste motorerna för konsumtion och tillväxt – tvärtemot den liberala nedsippringsteori som dominerat ekonomisk teori de senaste trettio åren.
Vidare talade hon om hur ”ojämlikhet håller tillbaka tillväxten eftersom det avskräcker från investeringar i färdigheter och humankapital – vilket leder till lägre produktivitet i stora delar av ekonomin”.
I stället för att peka finger åt Alexis Tsipras borde Magdalena Andersson ställa frågan till Christine Lagarde hur IMF:s analyser står sig i förhållande till de policys hon, tillsammans med eurogruppen, nu rekommenderar Grekland att följa.
Men framför allt borde Andersson fråga sig om vad som händer med demokratin när ett lands ekonomi till fullo dikteras av teknokrater vid mäktiga internationella institutioner – och inte av demokratiskt valda företrädare.
Daniel Wolski, statsvetare och socialdemokrat
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
