Jämlikhet är nyckeln

Därför är det så nödvändigt, men också svårt, att minska klyftorna i samhället.

I boken En jord för alla beskriver ett antal forskare med Johan Rockström i spetsen två scenarier för världens utveckling. Det är framförallt en aspekt som skiljer scenariot ”för lite, för sent” från ”det stora språnget”, enligt forskarna. I ”för lite för sent” gör länder visserligen ansträngningar för att begränsa klimatförändringarna, men hanterar inte det som forskarna kallar ”elefanten i rummet”: ojämlikheten.

Istället för dagens ekonomiska system, som ökar ojämlikheten, behövs ett nytt ekonomiskt system, menar Rockström och de andra. Vad som behövs är en “välbefinnande-ekonomi” där ekonomin tjänar människor och planeten, snarare än att människor och planeten tjänar ekonomin, som Wellbeing Economic Alliance (WeAll) beskriver det.

 Svårt att rubba fossilindustrins makt över världsekonomin

Men varför det är så svårt att öka jämlikheten?

I en underlagsrapport till det ambitiösa En jord för alla-projektet presenterar de båda brittiska epidemiologerna och jämlikhetsforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett några intressanta svar.

De menar att det finns tre huvudsakliga skäl till att det är svårt att öka jämlikheten.

Den första är att de rika använder sina rikedomar för att skaffa sig makt över politiken, genom lobbyism och korruption. Det gör det svårt att rubba fossilindustrins makt över världsekonomin.

Det andra skälet är det som Petter Larsson beskriver som den meritokratiska myten i boken Riggat. Alltså föreställningen att sociala skillnader är något naturligt, en ofrånkomlig konsekvens av medfödda skillnader i förmåga och ansträngning. Om skillnaderna är naturliga, varför försöka minska dem med hjälp av jämlikhetspolitik? Samhällen har genom historien alltid haft myter som rättfärdigat en ojämn fördelning av resurser: i kastsamhällen antas ojämlika villkor bero på hur varje människa levt ett tidigare liv, adeln ville inbilla sin befolkning att deras privilegier var en gåva av gud, och så vidare. Vår tids ojämlikhetsmyt är myten om att vi lever i en meritokrati.

Det tredje hindret för jämlikhet, menar Wilkinson och Pickett, är nedsippringsteorin eller föreställningen om ”trickle-down economics”, det vill säga att vi behöver rika för att skapa jobb och välstånd för resten av befolkningen: de rikas välstånd kommer att sippra ner till oss andra.

Synen på ojämlikhet berör på ett fundamentalt sätt hur vi ser på ekonomin och den ekonomiska tillväxtens gränser. Så länge människan uppfattade att jordens möjlighet att mätta munnar var begränsad sågs överdriven konsumtion som något omoraliskt: den enes bröd var bokstavligt talat den andres död. I alla världsreligioner pekas, som i den kristna traditionen, frosseri och girighet ut som dödssynder. Men från 1700-talet spred Adam Smith och andra tänkare en ny syn på ekonomin: de visade att ekonomisk tillväxt kan öka välståndet och bidra till att mätta fler munnar. Detta nya perspektiv, skriver Wilkinson och Picket, ”gjorde det möjligt att hävda att girighet, konsumtion och kärlek till lyx, snarare än att vara skadligt för andra, gynnade andra eftersom det genererade inkomster och fungerade som en stimulans till produktion som kunde höja levnadsstandarden för alla”.

Men nu återupptäcker vi jordens begränsningar, de planetära gränserna, och därmed också nödvändigheten av att begränsa frosseri, girighet och, inte minst, de rikas ohållbara överkonsumtion.

Den ekonomiska tillväxten är skadlig för klimatet, och det är tydligt att ekonomisk tillväxt inte automatiskt bidrar till ökat välbefinnande i länder som redan har uppnått en viss levnadsstandard. Vissa av de rika länderna är nästan dubbelt så rika per capita som andra rika länder, men befolkningen i de dubbelt så rika länderna är varken friskare eller lyckligare, konstaterade Wilkinson och Pickett i boken Den inre ojämlikheten från 2018. Samtidigt är det lättare sagt än gjort att begränsa den ekonomiska tillväxten. Även om politiker skulle bestämma sig för att försöka sänka tillväxten, skulle de ha svårt att påverka den: tillväxten drivs både av människors vilja att konsumera, och av företags vilja att göra vinst.

Hållbar utveckling definierades av Brundtlandkommissionen från 1987 som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Hållbarhet kan alltså ses som en form av respektfull återhållsamhet. Allt annat än den girig-kapitalism som präglar världsekonomin idag.