Därför är facket Centerns fiende

ledare Dagens politiska klimat underblåser konflikter och uppmuntrar att demonisera sin “fiende”. Kanske kan Centerpartiets starka aversion mot facket, och i huvudsak LO, ses i det ljuset, trots att partiets historia är en helt annan.

Är dagens debattklimat mer uppskruvat och laddat än tidigare? Eller är vi bara ”hemmablinda” och tror att vår egen tid är unik? Även tidigare perioder i svensk politisk historia har ju varit konfliktfyllda, präglade av hårda politiska debatter och djupgående ideologiska dragkamper.

Men varje epok är just unik, och något händer här och nu, runt om i världen och kanske också här hemma, som drar isär och rymmer nya hotbilder.

Stormningen av Kapitolium i januari var förmodligen en väckarklocka för många som ändå hoppades att fyra år med Trump bara var en parantes. Våldet i Washington syftade till att stoppa valet av Biden och illustrerar i grund och botten att ord kan följas av handling. Det var inte bara Trumps tal samma dag utan år av konfliktfylld retorik, fake news om fake news och det kontinuerliga ljugandet som låg bakom att Trumps anhängare bröt sig in i och vandaliserade den amerikanska kongressen. Fyra människor fick sätta livet till. Men det kunde gått ännu värre.

Fenomenet kan dessvärre inte begränsas till USA. Sedan länge sprids konspirationsteorier och historierevisionism runt om i världen och även här i landet. I Dagens Nyheter påminner författaren Ola Larsmo om Sverigedemokraternas film från förra valet ”Ett land, ett folk” som på fullt allvar hävdar att det var Socialdemokraterna i Sverige som inspirerade nazisterna i Tyskland. Den har förstås samstämmigt dömts ut av historiker. Men vad hjälper det. Filmen har setts av 700 000 personer på Youtube. Jag vet inte om Magnus Jacobsson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, sett den, men i en tweet reproducerar han samma historieförfalskning och passar på att hävda att nazismen egentligen var en del av vänstern.

Man kan fråga sig om dagens nya mediala värld underblåser konfliktnivån och medverkar till att sådant här kan spridas och få genomslag? Alla som vet något om medier vet ju att det gäller att sticka ut, förenkla och spetsa till för att få klick och uppmärksamhet. Det kanske finns en särskild algoritm för konfliktorienterade tweets oavsett hur de förhåller sig till sanningen?

Vad som är hönan och ägget kan förstås diskuteras.

I allt fler sammanhang handlar det först och främst om att identifiera en fiende. Denna fiende demoniseras sedan ofta, framställs inte sällan som illegitim och moraliskt undermålig. Ibland är budskapet inbäddat och då och då mer explicit. Den som odlar sådana fiendebilder får förstås svårt att kompromissa med sin fiende. Snarare ska de kämpas ned, förnedras och kanske utrotas helt och hållet.

Samhällslivet i allmänhet bygger ju i så hög grad på kompromisser och samverkan, där intressekonflikter kan överbryggas genom att motståndare hittar en gemensam nämnare och därigenom kan föra samhällsutvecklingen vidare. I politiken slår två den tredje. Men för det mesta är politiken kompromissernas konst. Vilket också gäller livet i stort. Och inte minst arbetslivet som under mer än ett hundra år utvecklat institutioner, traditioner, avtalsmodeller och samverkansformer för att lösa intressekonflikter. Särskilt de nordiska modellerna brukar ses som ett partnerskap som lyckas lösa konflikter utan att de exploderar i förödande uppslitande kamper.

Det går inte att komma ifrån att de senaste kontroverserna kring Centerpartiets förhållande till LO måste ses i detta ljus. I samband med Centerns kommundagar delade Centerstudenterna ut ett pris till årets Centerparlamentariker. Det gick till Martin Ådahl som är en tung maktspelare i Centern. Priset bestod av ett diplom med en bild på Ådahl framför en brinnande LO-borg. Ådahl poserade glatt med diplomet på en bild, även om han säger att han ska ha sagt att han inte ville att LO-borgen skulle brinna upp. Det var väl det minsta man kunde begära. Tankarna går annars till riksdagshusbranden i Berlin 1933. Partiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström tweetade att det var en ”Helt magisk tavla”. Partiledaren Annie Lööf gratulerade först Ådahl men tog sedan avstånd från bilden.

Ja, ungdom är inte alltid kompatibel med gott omdöme. Detta är inte heller första gången ett ungdomsförbund trampar snett och säkert inte det sista heller.

Bilden är inte bara omdömeslös och smaklös. Detta är verkligen att leka med elden.

Men här rör det sig också om ett större mönster av demonisering av facket. CUF Storstockholm använde bilden från diplomet med den brinnande LO-borgen till ett montage där unga CUFare marscherade framför den brinnande LO-borgen under rubriken ”Storming the LO-borgen” som förstås lades ut på sociala medier. Och det har bara gått en månad sedan stormningen av Kapitolium i USA. Bilden är inte bara omdömeslös och smaklös. Detta är verkligen att leka med elden. Ord kan följas av handling, möjligen av någon som tar detta slags fiendebilder på bokstavligt allvar. Terrordådet i Norge riktat mot regeringen och AUF är ett sådant exempel.

Det är här Centerns syn på de fackliga organisationerna blir riktigt intressant, och särskilt demoniseringen av LO som en fiende till Centerns politiska projekt. Noterbart i sammanhanget är att det inte är TCO:s eller SACO:s kanslier som brinner på diplomet, utan arbetarnas federativa centralorganisation.

Så varför har facket i allmänhet och LO i synnerhet blivit Centerns oumbärliga fiende? En gång i tiden stod ju småbönder och arbetare nära varandra. Under partiets storhetstid på 1970-talet gjorde Centerpartiet inbrytningar i LO och bedrev grönt fackligt arbete. Socialdemokraterna var så pass oroade att partikansliet satte Enn Kokk och Pär Fagerström att författa en motskrift betitlad ”Centern och arbetslivet”.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och nya generationer har satt tonen i Centerpartiet sedan dess. De har förläst sig Ayn Rand och Friedrich Hayek, villigt tillhandahållna av Timbro i återkommande nya upplagor och utgåvor. Inte minst partiledaren Annie Lööf och många av hennes närmaste förtrogna har gått i denna skola. Istället för den gröna ekohumanismen fick vi Stureplanscenterpartism. Det är därför inte ägnat att förvåna ungdomsförbundet CUF dragit detta till sin yttersta spets och bedrivit kampanjer som ”Fuck facket for ever”.

Centralt i den nyliberala ideologin är att alla marknader fungerar bättre om regleringar och hinder för den fria prisbilden undanröjes. Det gäller inte bara handeln med varor. Utan också i princip i denna tänkta ideala nyliberala värld också arbetsmarknaden. Därför är fackliga organisationer som förhandlar om löner med arbetsgivarna och kollektivavtal en anomali. På kort sikt har Centerns fokus legat på lägre ingångslöner och mer makt åt arbetsgivarna men i förlängningen bör lönerna i den nyliberala föreställningsvärlden sättas på marknaden och inte i förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Därför är facket de nyliberala centerpartisternas ideala fiende.

I USA har de fackliga organisationerna pressats tillbaka. Där har 90 procent av befolkningen som grupp betraktat inte haft någon reallöneökning sedan 1970-talet. Men de tio rikaste procenten har dragit iväg och i synnerhet den mest välbärgade procenten har ökat sina inkomster och förmögenheter på ett uppseendeväckande och upprörande sätt. Detta är ett lämpligt studieobjekt för den som är intresserad av att studera konsekvenserna av vad en långt driven nyliberal arbetsmarknad där arbetsgivarna i praktiken i stor utsträckning sätter lönerna leder till. I Sverige har löntagarna haft reallöneökningar i drygt ett par decennier. Det beror på att det finns starka fackliga organisationer. Den amerikanska utvecklingen visar också vilka samhällskonflikter och spänningar detta kan leda till, apropå en stormning av en byggnad i Washington som inte bara inträffade i sociala medier utan i det verkliga livet.

Vi har med andra ord olika slags varianter av en dragning till extrema positioner. Både här och där. Hasse & Tages klassiska sketch Centerextremisten som stod så mycket i mitten som man överhuvudtaget kunde komma har numera fått en ny mening. Det var förstås en drift med sektvänstern som drog i väg i allt mer extrema positioner och som tävlade om att vara mest radikal. Varje tid verkar något söka sig ut i de politiska tassemarkernas ytterligheter.