Ledare En facklig och politisk utmaning.

Sänkt arbetstid har seglat upp som en politisk stridsfråga. Flera fackförbund driver på i frågan. Den var central i Vårdförbundets konflikt med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Socialdemokraterna har satt upp frågan på sin politiska dagordning och vill sänka den ordinarie heltidsveckan från 40 timmar till 35 timmar. På sikt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet invänder inte. Även LO instämmer, men vill först pröva om parterna kan komma vidare avtalsvägen, men utesluter inte lagstiftning.

Detta är ett perspektivskifte. Arbetstidsfrågan brukar i och för sig dyka upp med en viss regelbundenhet. Men nyss var de flesta överens om att antalet arbetade timmar måste öka (även om det förkortade arbetstidsmått som Socialdemokraterna föreslår i och för sig inte behöver vara oförenligt med den målsättningen). Pensionsåldern har också höjts i flera steg. Allt för att säkra välfärden och våra pensioner, vi lever längre och antalet pensionärer ökar.

Svenskt Näringsliv har sin vana trogen varnat, för att en politiskt beslutad arbetstidsförkortning skulle vara ”förödande för svensk ekonomi”. Budskapet till politikerna är: ”håll fingrarna porta”, det här ska parterna lösa.

En facklig utmaning är att arbetstidsfrågan måste hanteras någorlunda samlat så att rättviseklyftan kan minska.

Problemet är att villkoren ser rätt olika ut i olika branscher. Vissa grupper har kunnat förhandla till sig till en sänkning av arbetstiden. De som arbetar skift kompenseras genom kortare veckoarbetstid, vilket med tanke på hälsorisker och oregelbunden sömn är rimligt. Mer överraskande är, som DN rapporterade om, att personalen på Svenskt Näringsliv bara jobbar 37,5 timmar i veckan nio månader av året. Och under juni, juli och augusti är veckoarbetstiden bara 32,5 timmar. Det vill säga nästan fyradagarsvecka. Exemplet sticker förstås i ögonen, men är inte unikt. Det är helt enkelt en illustration av ett större dilemma.

Vissa löntagargrupper har förhandlingsvägen kunnat sänka sin samlade arbetstid mer än andra. Varje enskilt kollektivavtal reglerar ledigheter. Det kan handla om allt från klämdagar till halvdagar. Vissa avtal innebär längre semester än lagen föreskriver. Och i lokala avtal kan en arbetsplats eller arbetsgivare ”toppa upp” ledigheterna ännu ett snäpp. Vilket Svenskt Näringsliv har gjort. Sedan tvivlar jag inte på att en och annan tjänare på Svenskt Näringsliv jobbar mer och längre än så, medan andra kanske i realiteten arbetar kortare tid. Det är inte heller poängen här.

Det finns ingen objektiv rättvisa i fråga om arbetstiden. Men i vissa delar av arbetsmarknaden och på andra arbetsplatser är det mycket svårare att dra ner på arbetstiden. Det handlar inte minst om olika löntagargruppers förhandlingsstyrka. Paradoxen som förstås är självklar är att i branscher och företag där villkoren är sämst är ofta fackets position svag. Det kan också finnas andra hinder. SKR hade inte mandat från sina uppdragsgivare att förhandla med Vårdförbundet om sänkt arbetstid. Det är politikerna som sätter de ekonomiska ramarna, genom beslut om skatt och budget. Vilket skapar en strukturell orättvisa när det kommer till arbetstiderna. Den handlar om var i hierarkin man befinner sig, och kokar ner till klass och makt.

Problematiken är inte ny. Villkoren har aldrig varit helt likvärdiga, även om lagstiftningen garanterat en ram för normalarbetsdagen och semestern. Men frågan är om inte uppsplittringen och orättvisan ökat, och framför allt att klyftorna riskerar att vidgas ytterligare framgent.

Pandemin skakade om samhället och arbetslivet. En del grupper beordrades att arbeta hemma. Medan andra var tvungna att gå till jobbet. Digitaliseringen hade redan ändrat vårt sätt att arbeta, och nu togs nya tekniska språng. Digitala möten är numera allmängods. Hemarbete innebär ett mått av ökad frihet från arbetsplatsen och arbetsgivaren. Man slipper långa och stressiga resor till jobbet. Men hela föreställningen om arbetet, arbetskamraterna, arbetstiden och arbetsplatsen är nu under förändring och omförhandling. Men fortfarande är det så många som måste gå till jobbet: sjuksköterskor och byggnadsarbetare, barnskötare och handelsanställda, läkare och busschaufförer. Med mera. Med mera.

Arbete är inte bara en börda. I botten kanske den här debatten också handlar om synen på arbetet. Strävar vi efter frihet från arbete eller kan vi bli fria genom arbetet?  Det är en klassisk konflikt. Rätten till arbete ställs mot rätten till lättja. Befrielse antingen genom ökad makt på jobbet eller att bli fria från arbetsgivarna genom att jobba mindre. Under lång tid har arbetets innehåll och hur vi organiserar arbetsplatserna hamnat i skymundan i den politiska debatten. ”Arbetslinjen” handlar numera mest om att öka arbetsutbudet och att göra oss anställningsbara, mindre om att åstadkomma bra jobb och utvecklande arbete.

Motreaktionen var väl tvungen att poppa upp på något sätt. Kanske är detta förklaringen till att kraven på sänkt arbetstid dyker upp nu. I en tid då kraven och pressen i arbetet ökat, i kombination med behovet av att få ihop ”livspusslet” ligger kravet på att jobba mindre nära till hands.

En facklig utmaning är att arbetstidsfrågan måste hanteras någorlunda samlat så att rättviseklyftan kan minska. Hur ska detta gå till? Det är nog en uppgift som måste inkludera alla fackliga parter. 

Men arbetstidsfrågan har också en ekonomisk dimension. Vi kan byta ökad produktivitet mot lägre löneutveckling – och kortare arbetstid. Om vi ska jobba längre i livet kanske vi behöver jobba kortare varje dag. Men låt oss inte glömma att vi en dag måste sluta arbeta helt och hållet. Då ska vi en pension som det går att att leva på, och även de som inte kan jobba hela vägen ska ha rätt till en bra pension. Arbetstidsfrågan griper alltså in en rad centrala politikområden. Därför är den också så laddad.