debatt Att utlysa klimatnödläge är inte bara vackra ord. Det är ett nödvändigt erkännande av att livet på jorden svävar i fara, och startskottet för en snabb omställning av samhället i likhet med vad som skett i tider av krig, skriver företrädare för Extinction Rebellion.
Mattias Goldmann och Mette Kahlin McVeigh från tankesmedjan Fores pekar på regeringar som har utlyst klimatnödläge men inte handlat därefter, och att det är oklart vad nödläge innebär i praktiken (SvD 10/08).
I Extinction Rebellion håller vi med dem om en sak: det är dags för handling, inte symbolpolitik. Ändå uppmanar vi världens länder och städer att utlysa klimatnödläge. Varför?
Det är rentav vårt första krav: makthavarna ska tala klarspråk om den ekologiska krisen. De har ignorerat klimathotet och skövlingen av livsmiljöer så länge att planeten håller på att tippa över kanten till katastrof. För att bromsa innan vi når stupet behöver vi omedelbart ställa om alla delar av samhället för att kraftigt minska utsläppen. Det är en mobilisering på en skala som vi tidigare bara sett i krigstid. Det säger sig självt att en sådan bedrift inte är möjlig om vi inte först erkänner att vi står inför en kris av existentiella mått. Den som har cancer kan inte söka livräddande behandling utan diagnos.
Vår första uppgift är därför att bryta den förnekelse som råder kring klimatkrisen och massförlusten av liv – även hos våra svenska politiker. Hur ska man annars förklara att Sveriges utsläpp ökar när de borde sjunka? Att en utbyggnad av Arlanda ens finns på kartan? Att våra sista ursprungliga skogar huggs ned?
Vi vet från historien att samhällen kan svetsas samman av prövningar och att de flesta är beredda att agera solidariskt för en gemensam sak. Men om de som ska värna våra intressen (politikerna) och de som ska informera oss (medierna) inte berättar hur allvarlig situationen är, hur ska vi få chansen att göra det?
Att utlösa brandlarmet och sedan somna om i ett brinnande hus är inte ett alternativ.
Därför behöver Sverige utlysa klimatnödläge. Men att utlösa brandlarmet och sedan somna om i ett brinnande hus är naturligtvis inte ett alternativ. Ord ska följas av handling. Därför är Extinction Rebellions andra krav att Sverige ska agera kraftfullt för att hejda artförlusten och få ner utsläppen till netto-noll redan år 2025. En hisnande uppgift – men rimlig om vi ska klara det kritiska 1,5-gradersmålet och ta ansvar som rikt land med större klimatskuld. Kampen mot klimatkollaps och massutrotning ska genast ges högsta prioritet i politiken – inklusive i budgeten.
Så hur når vi dit? Här lägger vi inte längre vårt öde i politikernas händer. Trots decennier av forskning har de hittills inte tagit de modiga, snabba och långsiktiga beslut som behövs. Därför är Extinction Rebellions tredje och sista krav att regeringen inrättar ett medborgarråd för klimaträttvisa och ekologisk hållbarhet.
Rådet, som består av ett slumpmässigt och representativt urval av befolkningen, får sätta sig in i frågorna genom att lyssna till forskare och experter och diskutera hur omställningen bör gå till. Medborgarrådets slutsatser kommer sedan att underlätta regeringens beslut. Legitimiteten för dessa ökar när folk vet att någon som liknar dem har deltagit i processen. Medlemmarna i rådet kan dessutom tänka mer långsiktigt eftersom de inte har krav på sig att bli omvalda. Detta har visat sig fungera i andra länder i känsliga, komplexa frågor, som abortfrågan på Irland. Ett medborgarråd ersätter alltså inte konventionell demokrati utan är ett komplement till den. I stället för mindre demokrati får vi en mer levande och stärkt sådan.
Klimatnödläge är, kort sagt, en nödvändig signal om att förstörelsen av jorden hotar vår civilisation som låter oss agera i proportion till hotet. Klimatnödläget ska kopplas till kraftfulla utsläppsmål, och vi behöver använda fler demokratiska verktyg för att kunna hantera denna extraordinära utmaning.
Det stora misstaget, som vi ser det, vore att vänta på att denna brådskande räddningsinsats ska komma från samma aktörer som har misslyckats med att komma till vår undsättning i decennier – det vill säga regeringen och riksdagen. Endast ett fredligt, folkligt uppror kan få dem att sätta kampen för livet på jorden främst. Det har blivit dags för var och en att ställa sig frågan: På vilken sida om historien vill jag stå?
Cajsa Unnbom och Aleksandra Eriksson
Extinction Rebellion
En replik på detta debattinlägg från Mattias Goldmann och Mette Kahlin McVeigh finns här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
