Därför bör staten ta ansvar för skolan

debatt Den kommunala skolan är ett haveri. Låt staten ta ansvar för skolan och visa tilltro till lärarna, skriver  Mimmi Rönnqvist, lärarstudent och ordförande Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening.

Det kommunala huvudmannaskapet har haft snart 30 år på sig att leverera skolframgång. Resultatet har bland annat inneburit sviktande kunskapsresultat och ökade sociala klyftor.Det är hög tid att våga prova något annat.

Skolan behöver en bred reform som håller över tid. Lärare och elever behöver ett modernt statligt huvudmannaskap.

Skollagen säger att utbildningen i skolan ska ta hänsyn till elevers olika behov. Skolan ska sträva efter att »uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen«. En skola som präglas av goda möjligheter för alla elever att nå sina mål är helt avgörande för att vi i framtiden ska vara ett konkurrenskraftigt land med god tillväxt.

Tyvärr misslyckas den svenska skolan med detta om och om igen.

Ett av argumenten för den decentraliseringsvåg som präglade slutet av 1900-talet och som ledde till den fullkomliga kommunaliseringen av skolan var att kommunerna var närmare verksamheten än staten. Därmed skulle kommunerna genom självbestämmande ha bättre möjligheter att tillgodose lokala behov.

Tanken var god – men resultatet har inte blivit någonting annat än en katastrof. PISA-undersökningar visar att klyftorna mellan elever i svensk skola bara växer. Elever med goda förutsättningar att klara skolan presterar bra medan elever med sämre förutsättningar ständigt halkar efter.

Istället för att, i enlighet med skollagen, uppväga skillnader i elever förutsättningar kan vi konstatera att det motsatta har skett i landets skolor. Ojämlikheten är större än någonsin.

Idag bestäms en skolas budget i stort sett utifrån vad varje kommun kan eller vill spendera på skolverksamheten.

 Stordriftsfördelar i skolans ledning kan ge ökad likvärdighet över hela landet och rakare linjer för kommunikation.

Dessutom är många av landets 290 kommuner för små för att ha en tydlig organisation som leder kommunens skolor. I dagens kommunala huvudmannaskap saknas i många fall tillräcklig kunskap om skolverksamhet och vad som krävs för att ge varje elev möjlighet att lyckas med sin utbildning. Stordriftsfördelar i skolans ledning kan ge ökad likvärdighet över hela landet och rakare linjer för kommunikation.

En av kommunernas många tillkortakommanden är den naturliga oförmögenheten att fördela resurser kompensatoriskt över landet. Kommuner med höga resultat och goda marginaler behöver inte lika mycket resurser som en annan kommun med låga resultat och en konsekvent negativ spiral i skolverksamheten.

Lyckligtvis finns det andra sätt att fördela resurser för att skapa en ökad likvärdighet i det svenska skolsystemet. Politikerna måste våga fördela resurser kompensatoriskt för att bryta skolsegregationen. En kompensatorisk modell som ger skolor som behöver mest lite mer än skolor där eleverna når målen kommer i förlängningen att gynna hela samhället.

Den otydlighet som idag råder mellan stat, kommun och fristående skolhuvudmän är inte hållbar. Vi behöver en tydlig styrkedja som möjliggör transparens och granskning av verksamheten. En statlig styrning av skolan gör också att staten blir ytterst ansvarig för de skolor som inte håller måttet.

Låt staten ta ansvar för skolan och visa tilltro till lärarna. Varje elev som får en god utbildning är en vinst för hela vårt samhälle.

Varje elev som inte klarar skolan är en kostsam förlust. Genom att förstatliga skolan ger vi alla landets skolor möjlighet att leverera god utbildning – inte bara de som redan är starkast.

Mimmi Rönnqvist är lärarstudent och ordförande Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening