Debatt Många andra länder hjälper sina medborgare att lämna Libanon, men inte Sverige. Tidöregeringen tycks förverkliga ett politiskt mål utan att först ha stiftat en lag.
Sveriges besked till de runt tretusen personer med svenska pass som befinner sig i det krigshärjade Libanon är att de inte ska räkna med någon hjälp. De borde ha lyssnat på regeringens avrådan och aldrig rest dit, och sedan hörsammat uppmaningarna att åka därifrån.
En lång rad länder gör på andra sätt, de chartrar plan, beviljar ekonomisk hjälp att köpa biljetter till de reguljära flyg som fortfarande går, har fartyg på redden utanför Beirut redo att evakuera.
Det är inte första gången svenskt agerande skiljer sig från omvärldens. Luftbron från Kabuls flygplats efter att talibanerna tagit makten för drygt tre år sedan hade föregåtts av tidiga förberedelser från länder som Australien, Norge och USA. Redan flera veckor tidigare hade Frankrike till och med hunnit avsluta sin evakuering. Ett land skilde ut sig: Sverige. Ett sommarsömnigt UD reagerade långsamt på nödsignalerna från Kabul. Nödvändiga beslut för att göra en evakuering möjlig fattades inte förrän dagen då talibanerna tagit makten. Den oro och genans över bristen på aktivitet som den svenska ambassadören i Kabul visat i flera mejl under sommaren, gömdes nogsamt av UD-tjänstemän och den dåvarande utrikesministern Ann Linde.
Enligt etablerat mönster i svensk politik har SD-kravet sedan plockats upp andra partier
Efter Sveriges senkomna evakuering hördes reaktioner från Sverigedemokraterna om ”så kallade flyktingar som valt att semestra i sina hemländer” och växande krav om att det borde vara möjligt att ta ifrån dem deras uppehållstillstånd.
Jag träffade själv en av de utpekade kort efter att hon evakuerats, en änka i 55-årsåldern vars son ensam tagit sig till Europa några år tidigare längs den farliga flyktingrutten över hav och hårdbevakade gränser. Eftersom han ännu var minderårig kunde mor och son återförenas, och hon beviljades ett permanent uppehållstillstånd.
Att hon sedan återvänt till Afghanistan berodde på att hennes vuxna dotter var kvar där. Det ställde mamman inför valet mellan den egna tryggheten och att försöka skydda och hjälpa dottern, och hon valde dottern.
Det är till exempel detta som i debatten beskrivs som att ”åka på semester till sitt hemland”. (Efter evakueringen har kvinnan åter valt att åka tillbaka, även denna gång med dottern i åtanke.)
Enligt etablerat mönster i svensk politik har SD-kravet sedan plockats upp av andra partier. M, KD och L gjorde kravet till sitt genom Tidöavtalet där en av punkterna handlar om detta. I slutet av förra året tillsattes en utredning med uppgift att bland annat se över möjligheten att dra in uppehållstillstånd.
Slutbetänkandet kommer inte förrän i mitten av januari, men regeringen verkar ha bestämt sig för att föregripa hela lagstiftningsprocessen:
Den som befinner sig i Libanon med svenskt medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd saknar, enligt Tidöpartiernas logik, rätt att vara här. Därför får de ingen hjälp att komma undan kriget.
Thord Eriksson, journalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
