Därför har Svantesson gjort rekordsnabb karriär i M

Värderingar i viktiga politiska frågor kan inte vara en privatsak för en minister.

I går började Kristdemokraternas riksting. Partiet verkar ha lämnat de värsta interna striderna bakom sig och opinionssiffror ligger återigen nära fyraprocentsstrecket. För ett parti som vant sig vid det, behöver det inte vara speciellt traumatiskt.

Inför detta riskting har Sverige laddat upp med en rejäl debatt om vilka värderingar det går att ha i regeringen. Är det acceptabelt att sitta i regeringen och samtidigt vara en aktiv medlem i Trosrörelsen och ha en bakgrund som informationssekreterare i Ja till livet? Det intressanta med debatten är att ministern det berör, inte har någon bakgrund i Kristdemokraterna. Trots att Kristdemokraterna under sju år varit med och utnämnt statsråd, statssekreterare, politisk sakkunniga, generaldirektörer och utredare har de aldrig utsett någon vars värderingar väckt lika mycket debatt som moderaten Elisabeth Svantessons. Och det beror inte på att deras utnämningar inte granskats.

Detta säger något intressant om både Kristdemokraterna och Moderaterna. Göran Hägglund har tagit och vunnit en strid med sitt partis mer fundamentalistiska falang. Hägglund är i och för sig i den olyckliga positionen av att vara för religiös för de svenska väljarna, men ändå för sekulär för sitt eget parti. En majoritet av partiet verkar ändå inse att det är hans mer sekulära framtoning som möjligtvis kan rädda kvar dem i riksdagen.

Mer intressant är det faktum att Elisabeth Svantesson valt att bli aktiv i Moderaterna och att hon där gjort en rekordsnabb karriär. Det är ingen som har ifrågasatt att hon varit en framgångsrik arbetsmarknadspolitiker. Under en kort period var hon ledamot i socialförsäkringsutredningen, där jag var huvudsekreterare. Hon var kunnig, påläst och öppen för nya idéer.

Men politik handlar om värderingar. Det går inte att som statsråd ha åsikter som man vägrar att prata om, eftersom dessa riskerar att skrämma bort presumtiva väljare. Värderingar i viktiga politiska frågor kan inte vara en privatsak för en minister.

Att Fredrik Reinfeldt verkar tro att det skulle gå bra, vittnar antingen om en överraskande naivitet eller att han och Anders Borg är blinda inför hur värderingsstyrda de i själva verket är. Reinfeldt har i sig gjort ogenomtänkta ministerutnämningar tidigare. Och inom Moderaterna finns, till skillnad från i Kristdemokraterna, inte någon lång tradition av hur man bör förhålla sig till församlingar som Kristet Center.

Den andra förklaringen är att Reinfeldt och Borg själva börjat tro på den bild av sig själva de gärna vill förmedla. De har velat få Moderaterna att framstå som den kompetenta statsförvaltningens parti. Fritt från värderingar och tyckanden styr de Sverige på basis av förnuft och vetenskap. Mycket riktigt var det också Svantessons kompetens på arbetsmarknadsområdet som lyftes fram. Hennes värderingar hanterades däremot som en privatsak, som hon sysslade med på söndagar mellan elva och tolv. Men både Reinfeldt och Borg är värderingsstyrda, både när det gäller ekonomisk politik och i de frågor där de konsekvent valt en liberal hållning mot kyrkans mer konservativa. Ingen kan förneka att Reinfeldt och Borg har varit skickliga att sätta en ny bild av vad Moderaterna är för något parti.

Nu riskeras allt detta. Vi utanför regeringen kommer inte bara se henne som en trägen arbetare i vingården, utan som en person vars värderingar faktiskt är viktiga för Sverige. I regeringen fattas beslut kollektivt. Nu är det inte längre bara Kristdemokraterna som kommer att få plågsamma frågor om vad de anser om beslut som rör laddade värderingsfrågor. Nu kommer också Elisabeth Svantesson att få ställas till svars. Man frågar sig om det är en diskussion som Moderaterna verkligen vill ha inför valet.