Att ha modet att säga nej till orimliga krav innebär inte att vi också säger nej till medlemskapet, skriver Christer Wretborn.
Den 19 juni 2022 inlämnade Finland och Sverige sina respektive ansökningar om medlemskap i Nato. Tidigt välkomnade också flertalet av de nuvarande medlemmarna Sverige och Finland till organisationen.
Dock inte alla. Framförallt Turkiet ställde sig på tvären. President Erdoğan kritiserade Sverige och Finland för förhållanden som främst avsåg inrikes frågor. Åtgärder krävdes för att acceptera de två länderna som Nato medlemmar.
Det var alltså inte frågan om att Finland och Sverige inte uppfyllde Natos krav, utan något för Natos verksamhet helt ovidkommande. Höll Erdoğan fast vid att Turkiet inte kunde ratificera Sveriges och Finlands ansökningar var ett medlemskap uteslutet för de två länderna. Kritiken var dock formulerad på ett sätt som inbjöd till förhandlingar.
Rimligtvis borde Natos generalsekreterare tagit ansvar för förhandlingarna. Finland och Sverige hade ansökt om medlemskap i organisationen och tveklöst uppfyllde två länderna med råge villkoren för ett medlemskap. Därmed borde det vara Natos ledning som tog ansvaret för att lösa de problem som eventuellt kunde finnas för att medlemsländerna skulle godkänna de två länderna som nya medlemmar.
För Erdoğan innebär det att han kan fortsätta med sina krav som blir alltmer förnedrande
Så blev det inte. Och man kan förstå om Natos skicklige generalsekreterare Stoltenberg värjde sig mot att behöva rikta krav mot Sverige och Finland att ändra sin inrikespolitik från ett land som ligger på plats 103 i demokratiindex av 167 länder och på plats 101 när det gäller korruption av 180 länder. Både Finland och Sverige tillhör världens mest demokratiska och minst korrupta länder. Utifrån det Nordatlantiska fördragets villkor är det Turkiets medlemskap som borde ifrågasättas.
Av någon anledning accepterade Finland och Sverige förhandlingsupplägget. De två länderna fick således själva förhandla med Turkiet. En överenskommelse träffades och den 5 juli undertecknade Nato ansökningsprotokollet som gav Finland och Sverige status som inbjudna länder i Nato.
Turkiet fortsatte emellertid att ställa krav. Efter en tid meddelade dock Erdoğan att han inte ställer några ytterligare krav på Finland och att Turkiet kommer att ratificera Finlands ansökan om medlemskap. Så skedde också i god tid inför mötet i Vilnius i juli i år. Det är inte en särskilt djärv spekulation att Natos ledning ingrep med kraft och satte press på Turkiet. Natos trovärdighet stod på spel. Om en exemplarisk demokrati och rättsstat med drygt 130 mil gräns mot Ryssland vägras medlemskap på grund av egensinniga krav från en ledare i en halvdemokratisk och korrupt stat kan man fråga sig om Natos beslutsförmåga i ett allvarligt läge. Finland är för viktigt för att acceptera Erdoğans piruetter.
Sverige stod nu ensamt med Turkiet. Natos ledning fortsatte att hålla sig utanför, bortsett från vissa uttalande från Stoltenberg om att Sverige var viktigt för Natos nordflank och att han skulle prata med Erdoğan. Någon press på Erdoğan tycks dock aldrig varit aktuellt.
Vad har då Sverige och regeringen haft för förhandlingsstrategi, särskilt sedan finnarna lämnade förhandlingsbordet? Av media att döma tycks det mest vara frågan om förhoppningar, förhoppningar om att Erdoğan ska vara nöjd med det han uppnått.
Att regeringen har som mål för förhandlingarna att så snart som möjligt bli medlem i Nato tvivlar ingen på. Men det räcker inte som strategi. Det måste också finnas en smärtgräns för vilka eftergifter man är beredd acceptera. Finns inte det blir det en undfallenhetens strategi. En sådan gräns tycks dock inte finnas.
Detta förstår naturligtvis Erdoğan och också Stoltenberg. För Erdoğan innebär det att han kan fortsätta med sina krav som blir alltmer förnedrande. Och för Stoltenberg, att han inte behöver sätta press på en för Nato viktig medlem. Kanske bekvämt för Nato, men respekt för Sverige inger det inte.
Det finns tillfällen då Sverige borde satt ned foten i förhandlingarna och sagt nej. Till exempel borde Erdoğans orimliga krav på att Sverige ska lobba för Turkiet i EU mötts med ett definitivt nej. Frågan har ingenting med Nato att göra utan verkar mer framkastad i brist på alternativ. Kravet riktades heller inte mot Finland. Det kommer att dra ett löjes skimmer över vårt EU medlemskap om vi i samarbete med kanske Ungern och likasinnade EU länder gör oss till talesperson för Turkiets sak i EU.
Att ha modet att säga nej till orimliga krav innebär inte att vi också säger nej till medlemskapet. Det hade emellertid ingett respekt och visat att Sverige sätter en gräns för en förnedrande behandling. Därmed hade ansvaret för processen flyttats över på Natos ledning.
Statsministern har träffats USAs president vid flera tillfällen den senaste tiden. Då om inte förr så har det funnits möjlighet för statsminister att framhålla att det finns en gräns för vad Sverige kan acceptera när det gäller turkiska krav.
En sådan signal hade fått USA och därmed Natos ledning att överväga om de är beredda att vidta verkningsfulla åtgärder för att säkra Sverige som medlem. Det hade gett respekt och svar på frågan om Sveriges medlemskap är lika önskvärt som Finlands eller Turkiets. Om inte, kan man fråga sig om Sverige bör sträva efter att gå med i en organisation där det är egalt om vi är medlemmar eller inte. Om en sådan markering gjordes från statsministerns sida är dock osannolikt eller åtminstone okänt.
Över ett år har gått sedan Nato gav Finland och Sverige status som inbjudna länder. Finland är fullvärdig medlem i organisationen sedan en tid. För Sverige är läget fortfarande osäkert. Avgörandet ligger hos Turkiet. Nato gör uppenbart ingenting. Det är till och med osäkert vilkets värde Nato sätter på ett svenskt medlemskap.
Den svenska regeringen förefaller handlingsförlamad. Det enda som tycks återstå är hopp, hopp att snart är det dags. Och det kanske det är även om osvuret är bäst. Katten, som katter ofta gör, brukar tröttna på leken när den inte roar längre och släpper in Sverige i alliansen. Och regeringen kommer att slå sig för brösten och hyllas sig själv för en lyckad förhandlingsstrategi. Det är då ett förödmjukat och hunsat land som ska försöka hävda svenska intressen i organisationen. Och vad betyder det för Natos vilja och ambitioner att ta till vara Sveriges intressen i ett krisläge?
Christer Wretborn
F.d. regeringstjänsteman och ambassadör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
