EU-krönikan En gång i månaden öppnas EU-parlamentet i Strasbourg. En flytt som pågår år ut och år in, trots stora kostnader. Susanna Kierkegaard tycker det är hög tid för Frankrike att sluta krama detta system. Och har några förslag om hur det kan göras.
Korridorerna i Bryssel kantas av stora, svarta plastlådor. De ligger där och vilar största delen av tiden, matta och kantiga, sådär klumpiga som något som håller hur länge som helst och för vad som helst. Skulle Europaparlamentet brinna upp skulle de där lådorna och dokumenten inuti dem antagligen ligga kvar i en stor svart hög under all aska när allt slocknat.
En gång i månaden stängs de. Feta, blanka hänglås klickar igen, anonyma män i uniform plockar mekaniskt upp dem och lastar upp dem på pirror, i lastbilar som tar dem ut ur landet, över dess sydliga gräns. De åker till Strasbourg.
Så ska det gå till, för så står det i fördraget från 1992. Varje månad åker 705 Europaparlamentariker och ett par tusen tjänstemän snabbtåg, bil eller taxi från Belgien till Frankrike för att rösta. Det vardagliga arbetet sker i Bryssel, finalen i Strasbourg. Fransmännen ville ha det så.
Men under pandemivåren har resandet satts på paus. Inte nog med att det har blivit riskabelt att fylla en och samma byggnad i Bryssel med politiker som rest dit från EU:s alla hörn – att sätta dem alla på ett tajt snabbtåg till en av Frankrikes värst drabbade regioner hade varit snäppet värre.
Efter häftiga diskussioner meddelade parlamentets talman i måndags att resan ställs in och sessionen hålls i Bryssel.
När parlamentet nu vaknar till liv igen efter sommaruppehållet stod session i Strasbourg på schemat 14-17 september nästa vecka. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ska hålla sitt årliga tal till unionen, så det är mycket prestige inblandad i valet av mötesplats. Efter häftiga diskussioner meddelade parlamentets talman i måndags att resan ställs in och sessionen hålls i Bryssel.
Svenska Europaparlamentariker hade redan innan pandemin gjort klart att de inte har mycket till övers för flyttandet mellan Belgien och Frankrike. Den kostar pengar och frakten av folk och papper bidrar till stora utsläpp. Dessutom kostar det inget politiskt att vara emot den, eftersom ingen svensk kan förstå varför resan skulle vara bra.
“Stoppa den onödiga flytten” stod det i Sverigedemokraternas valmanifest 2018. Socialdemokraternas delegationsledare Heléne Fritzon tyckte samma sak häromveckan. Karin Karlsbro (L) ställde samma krav tidigare i somras, med tillägget att svenska regeringen borde ta upp frågan i samband med budgetförhandlingarna. Alla tycker ungefär samma sak.
Att vilja lägga ner parlamentet i Strasbourg är både okontroversiellt och orealistiskt på en och samma gång. Europaparlamentet har redan tagit ställning för att slå ihop parlamenten och förlägga arbetet till en enda stad, även om man inte specificerat vilken, genom en omröstning i mars 2019. Tyvärr är var det den enkla biten av förändringen.
Nästan alla är ense om att förflyttningen är onödig – utom fransmännen. Frankrikes EU-minister insisterade så sent som i söndags på att parlamentet skulle sammanträda i Strasbourg som vanligt. Franska Europaparlamentariker – till och med de gröna – brukar också protestera högljutt mot alla förslag om att ställa in resorna.
Det handlar om prestige och ekonomi. EU:s institutioner är rättvist utströsslade mellan Europas stormakter – parlamenten i Frankrike och Belgien, parlamentets administration i Luxemburg, Europeiska centralbanken i Tyskland. Alla vill vara en del av det viktiga.
Dessutom tjänar de pengar på det. En gång i månaden kommer tusentals byråkrater och bor på hotell, äter på restaurang och åker taxi. Det är klart att varken franska regeringen eller parlamentet tackar nej till en sådan ordning.
Där är kruxet. Det är inte upp till svenska Europaparlamentariker om parlamentet ska finnas eller ej. Det bestäms i praktiken av Emmanuel Macron. Att ändra i EU:s fördrag kräver enhällighet bland alla EU:s medlemsstater och deras parlament. Går inte Frankrike med på en ändring, blir det ingen ändring.
För den som på allvar vill bli av med flytten till Strasbourg finns bara ett tillvägagångssätt. Låt Stefan Löfven ta diskussionen med Macron på ett toppmöte – förslagsvis i samband med att andra fördragsändringar avhandlas. Lägg inte fram det som en besparing! Utan fokusera på hur det kan ena EU, göra arbetet mer strömlinjeformat och effektivt. Sådant gillar Macron.
Antagligen skulle man också behöva ge fransmännen något större i utbyte. När Storbritannien lämnade EU för ett knappt år sedan, bestämdes att de två EU-institutioner som legat i London skulle flytta – den ena till Amsterdam, den andra till Paris. Kanske hade de kunnat användas i förhandlingen, men det är lite sent nu.
Ett realistiskt byte nu skulle behöva handla om andra ändringar i EU:s fördrag. Regeringen skulle antagligen behöva gå med på någon av Macrons storslagna idéer för Europa. Till exempel mer gemensam försvarspolitik och ett europeiskt säkerhetsråd, som då skulle kunna ligga i Frankrike. I utbyte mot stöd för sådant skulle den franska regeringen säkert kunna överväga att stänga parlamentet i Strasbourg.
Men något sådant har ingen svensk politiker vågat föreslå ännu. Strasbourgflytten är enklare att behålla som en luddig talepunkt. De svarta plastlådorna blir nog kvar i korridorerna ett tag till.
Susanna Kierkegaard är politisk skribent och har tidigare jobbat i Europaparlamentet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
