Tiden är mogen för att #metoo inte bara ska bli en tillfällig storm som blåser över. Äntligen har kvinnor i väst nått den status i samhället som är nödvändig för att vi ska kunna gå från ord till handling.
När jag hade klivit ned från scenen på kulturstället »Klubben«, kom »Kulturprofilen« fram och nöp mig i stjärten, samtidigt som han mumlade något om att Akademien gillade mig. Jag hade precis fått barn och ammade, och mannen sa att det var äckligt, kvinnor borde inte föda barn, det är äckligt.
Nu kan jag skämmas över att jag aldrig vågade säga något – klubbens verksamhet brukade vara föremål för ständiga och kränkande skämtsamheter på de stora kulturredaktionerna – men under min journalistkarriär hade jag varit med om värre saker. Betydligt värre.
Efter att arton modiga kvinnor har gått ut i DN och vittnat om bestialiska övergrepp, meddelade Sara Danius att Svenska Akademien drar tillbaka det ekonomiska stödet till kulturprofilen.
Så är det i bransch efter bransch: huvuden rullar, personer i maktpositioner, som kunnat bete sig hur som helst, blir plötsligt avslöjade. Som kulturborgarrådet i Stockholms stad, Roger Mogert, som avgick sedan finansborgarrådet Karin Wanngård mycket proffsigt hade agerat.
#Deadline-upproret, där över fyratusen journalister slutit upp, visar att en skrämmande mängd av kvinnliga journalister drabbas. Ur ett demokratiskt perspektiv är det en katastrof. Medierna är ju inte bara med och speglar, de formar faktiskt det samhälle vi lever i.
För tredje året i rad har Rättviseförmedlingen kartlagt hur svenska riksmedier klarar att utifrån befolkningsstatistiken ge en representativ bevakning.
Män födda på 40- och 50-talet tillhör en generation som håller på att fasas ut, men deras världsbild präglar fortfarande företag och organisationer.
Resultatet är förkrossande, kvinnor är fortfarande kraftigt underrepresenterade. Trots att vi utgör hälften av befolkningen är inte ens var tredje medverkande i nyhetsrapporteringen (31 procent) en kvinna. Sämst i klassen är Aftonbladet och Dagens Industri – och snart får vi förhoppningsvis reda på vad redaktionerna gör åt problemet.
#Metoo-kampanjen har visat, och fortsätter att visa, att kvinnor inte går trygga någonstans. Samtidigt avslöjar reaktionerna att tiden är mogen. Äntligen är det dags för djupgående förändringar.
Det är mindre än fyrtio år sen svenska kvinnor på allvar kom ut på arbetsmarknaden, och män födda på 40- och 50-talen har vuxit upp med en kvinnobild präglad av efterkrigstidens hemmafruideal och öppna misogyni. De tillhör en generation som håller på att fasas ut, men deras världsbild präglar fortfarande företag och organisationer. Kampen för jämställdhet i yrkeslivet har inte varit hård, den har varit blodig. #metoo avslöjar hur många offer som har krävts.
I sociala medier vädrar många kvinnor oro för att #metoo bara ska ebba ut och glömmas bort. Jag tror tvärtom. För att gräsrotsrörelser som #metoo ska ge varaktiga resultat krävs att flera viktiga faktorer samverkar och de finns på plats nu.
Äntligen har kvinnor i väst nått den ekonomiska, sociala, utbildningsmässiga och fysiska status som är nödvändig för vi ska kunna gå från ord till handling.
Eller som den engelska skådespelaren och feministen Helen Mirren, 72, sa i en intervju nyligen:
»Jag brukar sällan önska att jag vore yngre, men nu gör jag det. Jag önskar att jag var 18 och fick uppleva den värld som öppnar sig för dagens unga kvinnor tack vare #metoo.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
