Debatt Om Vänsterpartiet ska få ett bredare väljarstöd än det man har idag behöver Nooshi Dadgostar fullborda skilsmässan från det gamla partiet och marxismen, skriver miljöpartisten Christian Hårleman.
I det partiprogram som antogs på Vänsterpartiets kongress 1990 togs kommunismen bort. Förre partiledaren Lars Ohly tvekade emellertid inte att kalla sig kommunist och det finns vänsterpartister, om än få, som gör det än idag.
Kommunism, marxism och socialism är för visso olika saker, men de hör till den idétradition som stammar från Marx och Engels kommunistiska manifest från 1848. Det mest problematiska med denna tradition är att den – till denna dag – är oklar beträffande demokrati och mänskliga rättigheter.
Den proletära diktatur som Marx och Engels förordade är per definition fientlig till vad marxister betecknar som borgerlig demokrati. Detta inskärptes ytterligare av Lenin och Stalin, som också i praktiken demonstrerade vad kommunistisk diktatur går ut på.
Man kan tycka att dagens vänsterparti inte ska lastas för denna gamla byk, men partiets vändning i fråga om marxismen är tvetydig. I retorik och jargong angrips fortfarande den ”borgerliga” demokratin med argument hämtade från gamla VPK.
Sverige beskrivs som ett klassamhälle styrt av en egenmäktig maktelit, ofta betecknad som ”borgarna” eller ”kapitalet”. Tar man detta på allvar är det en bankruttförklaring av den liberala demokratin. Dess kärnvärden, bland dem folkstyre och nationell suveränitet, framstår som illusoriska.
En bestående svaghet för revolutionsromantik yttrar sig i sympati för auktoritära vänsternationalistiska länder och partier. Så sent som 2013 gratulerade Jonas Sjöstedt Nicolás Maduro till segern i presidentvalet i Venezuela. Några år senare tog Sjöstedt visserligen avstånd från regimens vanstyre av landet, men beklagade också att Maduro förskingrat Hugo Cháves arv. Det går liksom inte ihop.
På ekonomins område underkänns givetvis marknadsmodellen. Det ligger i sakens natur: socialismen är ju, enligt den ursprungliga definitionen, kapitalismens motsats. Den gängse socialistiska modellen innebär dominerande statligt ägande och planerad ekonomi. De historiska erfarenheterna talar inte precis till modellens fördel. I Östtyskland tillverkades Trabant, i Västtyskland Audi.
Ibland nämns rådsmodellen som ett alternativ, och den har faktiskt prövats en gång i Titos Jugoslavien. Resultatet var emellertid ett misslyckande; de arbetarstyrda företagen var ineffektiva och tröga och blev hopplöst akterseglade när de mötte konkurrens från utländska företag.
Skulle en modifierad planekonomi kunna organiseras enligt principen nedifrån-upp i stället för uppifrån-ner i en demokratisk stat? Om det kan man spekulera på kaféer och seminarier. En hållbar modell lär vara svår att finna.
En naturlig utgångspunkt i Sverige är den blandekonomi vi faktiskt har. Inom ramen för denna är det naturligtvis möjligt att öka det statliga ägandet och löntagarinflytandet på företagsnivå.
Men sådant ska bedömas pragmatiskt, utifrån vad som kan antas fungera eller inte, med folkets och landets intresse för ögonen. Då måste klasskampstänkandet definitivt kastas på den sophög där marxismen redan ligger och vänstern, med övertygelse, respektera ägarintressen i näringslivet.
Kommer man någon gång dithän vore det klädsamt om vänstern ärligt medgav att bara tummen återstod av den fordom så stolta socialismen.
Jämlikhetsidealet då? Här har vänstern en poäng. Det barnet ska inte kastas ut med badvattnet. Men den mycket långtgående inkomstutjämning som tillämpades i Sovjetunionen visade sig vara dysfunktionell. Folk saknade motivation att jobba hårt och kompetensutveckla sig, vilket omvittnats i nobelpristagaren Svetlana Aleksijetvitjs mästerverk ”Tiden second hand”.
Kovändningen i samband med riksdagens beslut att bistå Ukraina militärt avslöjade betydande sprickor inom Vänsterpartiet.
Sverige är på tok för ojämlikt, och det måste vi göra något åt. Svårigheterna att bedriva offensiv fördelningspolitik i en globalt integrerad ekonomi ska emellertid inte underskattas.
Jämlikhetssträvanden befordras inte av romantiska drömmar om det klasslösa samhället. Tvärtom. Utopism leder galet fel om idealen är rotade i en föreställning om det perfekta samhället. George Orwells ”Djurfarmen” är den klassiska studien av den mekanism som får den utopiska jämlikheten att slå över i sin motsats – partistaten.
Mitt resonemang utmynnar i slutsatsen att vänstern, för sitt eget bästa, bör överge såväl den maximala socialismen som den respektabla minimala socialism som tömts på nästan allt innehåll och i stället ansluta till den breda socialliberala tradition som rymmer både den moderna socialdemokratin och det slags liberalism som Folkpartiet (Liberalerna) en gång stod för (tänk Bengt Westerberg).
Vänsterpartiet kunde i så fall utgöra vänsterflanken av ett slagkraftigt nytt politiskt block (hur detta i praktiken skulle se ut är förstås ovisst) som kunde bjuda högern tuffast möjliga motstånd och – det är måhända en from förhoppning –skicka Sverigedemokraterna till den avgrund där de hör hemma.
Kovändningen i samband med riksdagens beslut att bistå Ukraina militärt avslöjade betydande sprickor inom Vänsterpartiet. Den trygga bas VPK hade bland arbetarväljarna är borta. Kommer medelklassväljare, på grund av partiets vacklan och otydlighet om Ukraina, att migrera till S och Mp i höstens val?
Partiet står inför ett vägval: om Vänsterpartiet ska få ett bredare väljarstöd än det man har idag behöver Nooshi Dagdostar sätta ner foten och bli tydlig med var partiet står i fråga om marknadsekonomin, demokratin och säkerhetspolitiken. I klartext: fullborda skilsmässan från det gamla partiet och marxismen.
Christian Hårleman
Miljöpartist i Stockholm, medförfattare till Utanför systemet – vänstern i Sverige 1968-78
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
