ledare Minskningen av pollinerande arter börjar bli ett dilemma för matproducenterna, och kommer i längden att leda till försörjningsproblem för hela arten Homo sapiens.
Hösten 2006 började mängder av bisamhällen i USA slockna ut.
Händelsen, som numera går under namnet Colony Collapse Disorder (CCD), förbryllade forskare över hela världen. Sen urminnes tider har tama honungsbin då och då råkat ut för vad biskötarna kallar ”vinterförluster”. Men det här kom betydligt högre på chockskalan, som den amerikanske biologen Thor Hansson skriver i sin bok ”Binas hemliga liv” (ny i svensk översättning).
Istället för att gradvis tunnas ut försvann hela arbetsstyrkor av samlarbin från honungsbisamhällena. De gav sig iväg på insamlingsturer – men kom aldrig tillbaka. Syndromet har inte fått någon entydig förklaring, men berodde sannolikt på en mängd samverkande faktorer som bristande näringstillgång, parasitangrepp, kemiska bekämpningsmedel och klimatförändringar.
Och även om allt färre utdöenden på senare tid har uppvisat symptom på klassisk CCD, förlorar biodlare i USA fortfarande mer än 30 procent av sina bisamhällen varje år. Även i Europa försvinner fler än normalt.
Ännu idag får vissa stammar i Östafrika över 25 procent av sitt dagliga kaloriintag från honung.
Bidöden i USA slogs upp stort i medierna, vilket i sin tur ledde till att allmänheten fick upp ögonen för den massutrotning som just nu pågår i världen. Nyligen presenterade IPBES en internationell studie som visar att mellan en halv miljon och en miljon olika arter av djur och växter är hotade, och att antalet minskar i snabbare takt än vi tidigare trott. Bland särskilt utsatta insektsarter finns bin, humlor och andra pollinatörer.
I Sverige hittar vi en tredjedel av våra vilda biarter på den nationella rödlistan, liksom en femtedel av fjärilarna och en tiondel av blomflugorna. Minskningen av pollinerande arter börjar redan bli ett dilemma för matproducenterna, och kommer i längden att leda till försörjningsproblem för hela arten Homo sapiens.
Att just bin väcker så starka känslor, medan folk verkar strunta i andra insektsarters utdöende, har sin förklaring. Vår utveckling är tätt sammankopplad med binas. Inte bara för att vi behöver deras hjälp när vi brukar jorden, utan för att vi, precis som andra primater, är sluga honungsjägare. Många evolutionsbiologer tror numera att en förklaring till att våra föregångare bland människoaporna kunde utveckla stora, energislukande hjärnor, var att vi hade tillgång till det söta innehållet i bivaxkakor.
Ännu idag får vissa stammar i Östafrika över 25 procent eller mer av sitt dagliga kaloriintag från honung. Det finns till och med en fågelart, honungsvisaren, som genomgick en samevolution med våra förfäder, homininerna, för en så där tre miljoner år sen. Än idag är den expert på att föra jägare till stora bon.
Tvärtemot vad man kanske föreställer sig är det inte klimatet utan expansiv markanvändning som orsakar den allt snabbare utrotningen av växter och djur. Den svenska klimatdebatten om flyget och konsumtionskulturen i all ära, men forskningen visar att vårt bruk av allt större landytor för matproduktion utgör det största hotet mot biologisk mångfald, vilket redan ställer krav på en omställning av jordbruket som de flesta politiska partier väljer att ignorera.
Nu är det dags att ta tag i situationen. En gång i tiden behövde vi bina för vår yttersta överlevnad. Nu, om det inte är för sent, har tiden kommit för oss att försöka rädda dem.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
